Fördjupning - USA:s rymdfärder - Astronauter

Här återfinns beskrivningar av USA:s tidiga astronautkår.

USA:s tidiga astronautkår

Vem är en bra astronaut?

En provflygare har ett farligt yrke, provflygaren framför en komplex oprövad farkost i höga hastigheter och måste kunna fatta blixtsnabba beslut om något händer. En provflygares uppgift liknade därför mycket vad de första astronauterna skulle komma att utsättas för. NASA bestämde därför att endast erfarna provflygare skulle komma i fråga för jobbet som astronaut.

Detta fick en direkt konsekvens i att det nästan bara var militärer som kunde kvalificera sig att bli astronauter hos NASA. I den första gruppen av astronauter som antogs, Astronautgrupp 1, var samtliga sju personer militära provflygare. I den andra gruppen av astronauter som antogs, Astronautgrupp 2, var sju personer av nio militära provflygare. I Astronautgrupp 2 fanns två civila provflygare, Neil Armstrong som arbetade för NASA som X-15-pilot, och Elliott See som arbetade för General Electric (GE) som provflygare av GE:s jetflygplan.

En annan konsekvens av att kräva provflygare var att NASA inte fick några kvinnliga astronauter under den aktuella tiden. Det stod inget i NASA:s krav att en astronaut inte fick vara kvinna, men eftersom NASA krävde att astronauterna skulle vara provflygare, så stängdes ändå kvinnor i praktiken ute från yrket som astronaut; på den tiden var det endast män som kunde få arbete som militär provflygare.

Vem jobbar man åt som astronaut?

De tidiga astronautgrupperna

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 1, USA:s första astronautgrupp, och de astronauter som genomförde Mercury-programmet.

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 2, de astronauter som blev viktiga astronauter i Gemini-programmet, och som utgjorde stommen i de tidiga Apollo-färderna.

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 3, de astronauter som kompletterade Astronautgrupp 2 i Gemini-programmet, och som tillsammans med Astronautgrupp 2 var viktiga i de tidiga Apollo-färderna.

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 4, en grupp akademiker som skolades till att bli astronauter i Apollo-programmet.

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 5, de astronauter som bemannade de flesta platser i de senare Apollo-färderna, och som också blev viktiga som astronauter i efterföljande rymdsatsningar (Skylab, Apollo-Sojuz-projektet, rymdfärjan).

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 6, en andra grupp akademiker som skulle skolas att bli astronauter. De rekryterades för sent för att få flyga i Apollo-programmet, men som utförde viktiga uppgifter i stödfunktioner under Apollo-färderna.

Här är en länk till sidan om Astronautgrupp 7, en grupp astronauter som kom från amerikanska flygvapnets egna rymdprogram. I likhet med Astronautgrupp 6 kom dessa för sent till NASA för att få flyga i Apollo-programmet, men utförde viktiga uppgifter i stödfunktioner under Apollo-färderna. De var dessutom viktiga piloter och befälhavare för de tidiga flygningarna med rymdfärjan.

Mina personliga tyckanden

En sak som är tydlig är utvecklingen i hur NASA hanterade de olika roller som astronauterna förväntades ha. Som beskrivits ovan var kraven för att bli antagen till de första astronautgrupperna att man var provflygare. Detta var förståeligt eftersom rymdflygning var okänt och farkostkonstruktioner och system behövdes utprovas. Att Mercury- och Gemini-programmen helt fokuserade på pilotkunskaper är därför inte konstigt.

Apollo-programmet är lite annorlunda. Som programmet genomfördes var det, efter mycket lobbying och övertalning, nätt och jämnt att en vetenskapsman (Harrison Schmitt) fick plats på den sista månlandningen. Trots den vetenskapliga fernissa som jag nämnt på flera ställen på dessa sidor att man hade lagt över Apollo-programmet, så var det tydligt att det fortfarande var pilotkunskaper som var det viktiga för astronauterna.

Detta dröjde kvar även i Skylab-programmet. Till skillnad från Apollo-programmet så hade Skylab-programmet en roll i besättningen som var "Science Pilot". I alla tre Skylab-besättningarna så besattes denna roll av en astronaut ut Astronautgrupp 4, den grupp som hade rekryterats med krav på en akademisk karriär men inget krav på flygerfarenhet. Trots detta så genomgick alla i Astronautgrupp 4 en flygskola, och namnet på rollen innehöll ordet "pilot", en indikation på att även dessa astronauter åtminstone i nödfall skulle kunna flyga rymdfarkosterna.

Även Astronautgrupp 6, den andra gruppen astronauter att rekryteras på akademiska meriter, genomgick en flygskola. Endast två av dessa astronauter, Story Musgrave och William Lenoir, hade backup-roller som Science Pilot i Skylab-programmet. I övrigt blev de kvarvarande i astronautgruppen, tillsammans med Musgrave och Lenoir, Mission Specialists på rymdfärjefärder.

I och med rymdfärjan så hade NASA tänkt ett varv till. Rymdfärjan hade normalt plats för sju personer i besättningen. Större delen av besättningen skulle arbeta med färdens vetenskapliga eller tekniska uppdrag. Rymdfärjan var byggd med en främre cockpit för två personer. Där satt befälhavaren och piloten och flög färjan. Övriga besättningsmedlemmar ingick i en av kategorierna Mission Specialist eller Payload Specialist. En Mission Specialist var normalt en astronaut anställd av NASA med uppgift att arbeta med rymdfärdens uppdrag, men inte med att flyga rymdfärjan. En Payload Specialist var en expert på den specifika lasten, och var normalt inte en yrkesastronaut anställd av NASA.

I och med denna kategorisering så blev det mer tydligt vilka astronauter som hade flygning som sitt huvuduppdrag, och vilka som hade vetenskap (eller teknik) som sitt huvuduppdrag. Det går också att se detta genom att studera de astronauter ur de tidiga astronautgrupperna som var kvar i astronautkåren och som flög i rymdfärjeprogrammet.

För Astronautgrupp 4 och 6, de grupper där akademisk bakgrund krävdes men inte pilotbakgrund, flög samtliga, av de som flög med rymdfärjan, i rollen som Mission Specialist.

För astronautgrupperna med krav på pilotbakgrund gällde: Ur Astronautgrupp 2 flög John Young rymdfärjan två gånger som befälhavare. För astronauterna ur Astronautgrupp 5, flög sex av dessa rymdfärjan som befälhavare: Brand, Engle, Lousma, Mattingly och Weitz, samt Haise i Approach and Landing Tests. Två astronauter ur Astronautgrupp 5 flög rymdfärjan som Mission Specialists: McCandless och Lind. Ur Astronautgrupp 7 flög sex astronauter rymdfärjan först som piloter och därefter som befälhavare: Crippen, Truly, Fullerton, Hartsfield, Overmeyer och Bob. En flög som Mission Specialist: Peterson. De astronauter som värvats med krav på pilotbakgrund användes alltså till allra största delen just som piloter och befälhavare.

Var Apollo-kapseln feldesignad?

Apollos kommandomodul var byggd för tre astronauter och dessa hade var och en sina specifika uppgifter. På den vänstra platsen satt den som styrde kapseln. Detta var normalt befälhavarens plats. Under månfärderna från och med Apollo 10 satt kommandomodulspiloten på denna plats vid återinträdet och landningen på jorden. Dessutom styrde kommandomodulspiloten kapseln härifrån när befälhavaren var i månlandaren eller på månytan.

Mittenplatsen var "navigatörens" plats. Här satt kommandomodulspiloten vid starten och närhelst befälhavaren satt på den vänstra platsen. Uppgiften för den som satt på denna plats var just navigatörens: att hålla reda på var man befann sig och att färden följde planen.

Den högra platsen var "färdmekanikerns" plats. Här satt månlandarpiloten. Uppgiften för den som satt på denna plats motsvarade en färdmekanikers: astronauten övervakade en stor mängd mätare och instrument för att kontrollera att alla delsystem fungerade som de skulle, och skulle vid eventuella fel kunna göra förändringar och omkopplingar för att lösa problemen.

Alla tre platserna krävde alltså astronauter med goda pilotkunskaper och/eller goda kunskaper om rymdfarkosten och dess delsystem. Undsättningsexpeditionen som förbereddes när det var problem med Skylab 3 visade att det i teorin skulle gå att flyga en Apollo-kapsel med bara två astronauter i, även om man tack och lov aldrig behövde testa det i praktiken. Med en lite bättre design skulle det med andra ord ha varit möjligt att designa kapseln så att endast två astronauter av tre hade behövt ha pilotkunskaper.

Varför gjorde man inte det? Det troliga svaret är att Apollo-kapseln designades för månlandningsfärderna och inte för eventuella efterkommande rymdfärder. Under själva månlandningen behövdes två utbildade piloter i månlandaren, befälhavaren som styrde och månlandarpiloten som var navigatör och färdmekaniker i en och samma person. Ensam i kommandomodulen fanns då kommandomodulspiloten, och denne behövde därför också vara en utbildad pilot. Alltså behövdes det under månfärderna tre utbildade piloter i Apollo-kapseln, och kapseln designades sannolikt för att dra nytta av detta: man fördelade arbetet som måste göras över de tre utbildade piloterna.

Under Skylab var situationen en annan. Då skulle rymdkapseln "bara" upp i omloppsbana kring jorden, och som nämnts kom man fram till att detta i nödfall kunde utföras av två astronauter. Om man istället hade designat kommandomodulen så att en av tre astronauter inte alls hade behövt delta i flygningen av kapseln, så hade man kunnat skicka upp vetenskapsmän till Skylab utan att man först hade behövt utbilda dem till piloter.

Min favorit-astronautgrupp

Astronauter ur Astronautgrupp 2 deltog i samtliga tio bemannade Gemini-färder.

Astronauter ur Astronautgrupp 2 var befälhavare på sju av tio bemannade Gemini-färder.

Astronauter ur Astronautgrupp 2 var befälhavare på sex av de sju första bemannade Apollo-färderna.

Astronauter ur Astronautgrupp 2 var befälhavare på de sex första bemannade färderna med Saturn V-raketen.

Astronauter ur Astronautgrupp 2 var befälhavare på de fem första bemannade färderna till månen.

Astronauter ur Astronautgrupp 2 var befälhavare på de två första månlandningarna, på försöket att genomföra den tredje (Apollo 13), samt på den femte (Apollo 16).

I Astronautgrupp 2 ingick John Young, den astronaut som blev först att flyga fem gånger i rymden, och därefter blev han den astronaut som blev först att flyga sex gånger i rymden.

I Astronautgrupp 2 ingick Jim Lovell, Pete Conrad och Tom Stafford, vilka alla flög fyra gånger i rymden.

Det hade gått att genomföra Gemini-programmet utan Astronautgrupp 3, men inte utan Astronautgrupp 2.

Det hade gått att genomföra Apollo-programmet utan Astronautgrupp 1, men inte utan Astronautgrupp 2.

Mina favorit-astronauter

I Astronautgrupp 1 är min favorit-astronaut utan tvekan Gordon Cooper. Cooper var en mycket duktig pilot, vilket han visade när han lyckades precisionslanda Mercury-Atlas 9 manuellt, samt när han under landningen av Gemini V genom manuell styrning försökte kompensera för en felprogrammering som styrde kapseln mot fel landningsplats.

Cooper var dessutom en orädd talesman för astronautkåren. Han var inte rädd för att föra astronauternas talan gentemot NASA:s chefer. Förmodligen därför ogillades han av vissa chefer, och detta ogillande var en viktig orsak till att Cooper aldrig fick flyga i rymden under Apollo-programmet. Enligt min åsikt blev Cooper dåligt behandlad under Apollo-programmet, och han hade varit förtjänt av att ha fått befälet för en Apollo-färd.

I Astronautgrupp 2 har jag flera favorit-astronauter. Jim Lovell, Tom Stafford och John Young (troligen i den ordningen) är alla astronauter som jag tycker är värda uppmärksamhet. Young genomförde totalt sex rymdfärder, ett rekord som stod sig länge. Staffords befäl över Gemini IX och Apollo 10, liksom Lovells befäl över Gemini XII och Apollo 13 är värda att notera, och även att Lovell åkte två gånger till månen utan att få landa på den.

Uppdatering: Jag funderade på att även lägga in Pete Conrad som en av mina favoriter i Astronautgrupp 2, och efter att ha tänkt den tanken så insåg jag att mina i så fall fyra favoriter i denna astronautgrupp har något genensamt: Det var just dessa fyra astronauter som flög två gånger i Gemini-programmet. Stafford, Young, Conrad och Lovell var befälhavare för de fyra sista Gemini-färderna. Young flög som nämnts ovan sex gånger i rymden. Stafford, Conrad och Lovell flög alla fyra gånger i rymden. Conrad vill jag lyfta fram av två anledningar: Han var väldigt cool när Apollo 12 träffades av blixten, och han ledde besättningen för Skylab 2, den grupp astronauter som "räddade" den skadade rymdstationen.

I Astronautgrupp 3 har jag svårt att peka ut någon som riktigt står ut. Möjligen Mike Collins. Om Collins hade velat, hade han sannolikt fått befälet över Apollo 17. Det hade varit mycket intressant att se honom i rollen som befälhavare, Collins var inte befälhavare på någon av de två rymdfärder som han genomförde (Gemini X och Apollo 11).

I Astronautgrupp 4 är min favorit-astronaut Owen Garriott, av två anledningar. Den första att han var verksam inom ett tekniskt område (elektroteknik) snarare än ett naturvetenskapligt. Visserligen kan man säga att utan fysiker så hade man inte kunnat genomföra månlandningarna. Å andra sidan har de fysiska principerna för himlakroppars och satelliters rörelser varit kända ända sedan Newton på 1600-talet, men månlandningarna genomfördes ändå inte på 1600-talet utan nästan 300 år senare. Månlandningarna var ett tekniskt mästarstycke och en bländande teknisk tillämpning av sedan länge känd fysik.

Den andra anledningen är att Garriott som ende astronaut ur Astronautgrupp 4 kvarstod i astronautkåren under den långa perioden mellan Skylab och rymdfärjan, och han genomförde en andra rymdfärd med STS-9. Övriga akademiker i Astronautgrupp 4 tröttnade ganska snabbt på ett astronautliv utan rymdfärder, och återvände till sina skrivbord i akademin.

I Astronautgrupp 5 är mina favorit-astronauter Fred Haise och Vance Brand.

Fred Haise fick som den förste i Astronautgrupp 5 ett uppdrag i en backup-besättning, som backup-månlandarpilot redan för Apollo 8. Han skulle sannolikt ha blivit den förste i Astronautgrupp 5 att vara befälhavare, för Apollo 19. Haise kvarstod i astronautkåren så länge att han flög som befälhavare i rymdfärjans "Approach and Landing Tests".

Vance Brand skulle sannolikt ha flugit med Apollo 18. Han var backup-befälhavare för både Skylab 3 och Skylab 4. Han var kommandomodulspilot på Apollo-Sojuz-färden. Brand var befälhavare för tre rymdfärjefärder, den sista vid 59 års ålder.

I Astronautgrupp 6 är min favorit-astronaut Story Musgrave. Musgrave rekryterades till Astronautgrupp 6, den grupp som hälsades välkomna med att det inte fanns några rymdfärder åt dem. Musgrave stannade trots detta "välkomnande" kvar, och blev omsider med sina sex färder med rymdfärjor en av de få astronauter som flugit minst sex gånger i rymden. Han är dessutom den enda astronaut som flugit med alla fem rymdfärjorna. Musgrave genomförde sin sista rymdfärd vid 61 års ålder.

Astronautgrupp 7 är jag inte tillräckligt bekant med för att ha någon favorit i. Om man bara tittar på vilka rymdfärder som dessa astronauter genomförde, så är Bob Crippens fyra rymdfärder under de första tretton rymdfärjefärderna, inklusive att han utsågs till pilot på den allra första färden, STS-1, tecken på att Crippens insatser uppskattades av NASA.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om rymden.

//MatsB   v 1.0 2020-10-03