Här återfinns en fördjupning om den bemannade rymdfärden med Apollo 15.
Apollo 15
Apollo 15 var den fjärde månlandningen och genomfördes juli-augusti 1971.
Befälhavare på Apollo 15 var
Dave Scott,
kommandomodulspilot var
Al Worden, och månlandarpilot var
Jim Irwin.
Astronauterna döpte kommandomodulen till "Endeavour" och månlandaren till "Falcon".
Endeavour (ambition, strävan) är ett klassiskt fartygsnamn, falken var en
flygvapen-maskot, och alla tre astronauterna tillhörde USA:s flygvapen.
Apollo 15 var den första av den längre och mer avancerade typen av månlandningar, de
så kallade
J-färderna. När man fortfarande planerade
för Apollo 18 och 19 (och 20), så var Apollo 15 tänkt att vara den sista av de
kortare H-färderna.
Denna ändring innebar att besättningen fick ställa om sin träning. Man hade redan
börjat träna för en H-färd med två stycken fyratimmars månpromenader till fots. Nu fick
man ställa om till en J-färd med tre stycken sjutimmars månpromenader med månbil. Denna
ändring mångdubblade den yta som astronauterna kunde utforska under sin tid på månytan.
Nya farkoster, ny utrustning
Bytet mellan H-färder och J-färder innebar stora förändringar i både farkoster och
övrig utrustning, här nämner jag några av de viktigaste skillnaderna mellan
H-färderna och J-färderna vad gäller farkoster och utrustning.
Ny månlandare
Månlandaren blev så ombyggd att den fick ett nytt namn: Istället för det tidigare
enkla namnet "Lunar Module (LM)" kallades den nya månlandaren
"Extended Lunar Module (ELM)". Det var flera anledningar till att månlandaren behövde
en stor ombyggnad.
J-färderna skulle stanna tre dygn på månytan, medan H-färderna hade stannat ett och
ett halvt dygn. Detta innebar att J-färderna behövde ha med sig dubbelt så mycket syre,
vatten, mat och batterier. Detta både vägde och tog plats. Man hade dessutom med sig en
månbil som ytterligare ökade på vikten. Därför behövde man göra månlandaren lättare
och dess landningsmotor starkare för att den skulle kunna bära den ökade vikten.
Dubbelt så mycket vatten och mat innebar dubbelt så mycket avfall. Den nya månlandaren
fick en särskild avloppstank för att ta hand om astronauternas flytande avfall.
Delar av problematiken med var saker skulle få plats löstes genom att stuva dessa
saker i utrymmen i månlandarens underdel. Dessa utrymmen kom man endast åt utifrån, så
vid slutet av varje månpromenad fick astronauterna därför hämta med sig saker in som de
behövde inne i månlandaren, exempelvis mat, färska batterier och luftreningsfilter.
En månbil
För att öka astronauternas aktionsradie hade J-färderna med sig en månbil (Lunar
Roving Vehicle, LRV), vilken
transporterades ihopvikt fastsatt på utsidan av månlandaren. Genom att använda
månbilen kunde astronauterna ta sig mycket längre bort från månlandaren än till fots.
Bilden till vänster visar månbilen med befälhavaren Dave Scott på förarplatsen.
Nya Portable Life Support Systems (PLSS)
De system för syre och kylning, Portable Life Support Systems (PLSS) som astronauterna
använde vid månpromenaderna hade för H-färderna en maximal kapacitet på omkring fem timmar.
Månpromenaderna för J-färderna
planerades att vara i sju timmar. Alltså måste PLSS:erna konstrueras om för att rymma
tillräckligt med syre och kylvatten för sju timmar.
Nya rymddräkter
Rymddräkterna för de två astronauter som skulle genomföra månpromenader måste
ändras. Redan på Apollo 11 hade Armstrong och Aldrin konstaterat att den styva
rymddräkten gjorde att det var svårt att böja sig och att plocka upp saker från marken.
Under senare färder försågs astronauterna med olika verktyg för att hjälpa dem
att plocka upp saker från marken och på så sätt kompensera för att de inte kunde
böja sig ner.
Med månbilen kom ett helt nytt behov av att både böja sig och vrida sig. För att kunna
sitta på månbilens säten behövde rymddräkten vara böjlig i höften. För att
astronauterna skulle kunna se sig om vid backning av bilen behövde man kunna vrida
rymddräkten i midjan. Alltså fick de två astronauterna som genomförde månpromenader
nydesignade rymddräkter med ökad rörlighet.
Hunger och törst
Sju timmar långa månpromenader innebar ett annat problem: mat och dryck. Redan
astronauterna på de fyra timmar långa månpromenaderna under Apollo 12 hade blivit
törstiga, och från och med Apollo 13 hade man därför fäst en plastpåse vatten innanför
kragen på rymddräkten, med ett sugrör som astronauten kunde nå med munnen.
Sju timmar långa månpromenader innebar dock inte bara törst utan att astronauten även
kunde bli hungrig och behövde få ny energi. På ett annat ställe innanför kragen på
rymddräkten gjorde man därför en smal ficka där ett slags avlångt energigodis
placerades. Godiset kunde astronauten med munnen dra upp ur fickan och sedan bita av, och
på det sättet få ett sockerrikt godis att tugga på under månpromenaden.
Ny kommando- och servicemodul
Den ökade vetenskapligheten i J-färderna innefattade även kommando- och servicemodulen.
Kommandomodulspiloten fick utföra en mängd vetenskapliga experiment och fotografering
under de tre dygn han cirklade ensam runt månen. Till sin hjälp hade han en helt ny del
i servicemodulen. Servicemodulen var indelad i sex längsgående sektorer, där varje
sektor hade olika innehåll. I tidigare färder hade en av dessa sektorer varit tom,
eller rättare sagt den hade varit fylld med ballastmaterial för att balansera modulens
vikt. Nu fyllde man denna sektor med kameror och vetenskaplig utrustning. Denna
utrustning kunde fjärrstyras inifrån kommandomodulen, och detta arbetade
kommandomodulspiloten med under varven runt månen.
En ytterligare uppgift för kommandomodulspiloten var att när man påbörjat sin hemresa
från månen så behövde filmer och experimentresultat hämtas in från servicemodulens
nya sektor. Kommandomodulspiloten genomförde då en rymdpromenad för att hämta in detta.
Denna rymdpromenad innebar att man satte nya räcken och fotstöd på kommando- och
servicemodulen för att användas vid rymdpromenaden.
Ny Saturn V-raket
Det kanske är överdrivet att säga att man byggde en ny Saturn V-raket, men vikten
på Apollo-farkosterna ökade i och med J-färderna, Apollo 15 vägde två ton mer än Apollo 14.
Saturn V-raketen behövde därför
modifieras för att orka lyfta den extra vikten. Man bantade raketens vikt och ändrade flera
saker för att få ut mer effekt och längre bränntid från motorerna.
Färden med Apollo 15
Färden till månen med Apollo 15 gick i stort sett bra, men några smärre problem behövde
tas omhand. Ett problem var en vattenläcka som man fick bukt med, men man var tvungen
att ha hand om en hel del vatten som runnit ut i kapseln.
Man fick även problem med att en kontrollampa, som skulle visa när servicemodulens motor
var igång, började lysa av och till trots att motorn inte var igång. Detta krävde en del
felsökning. Slutligen kom man fram till att det sannolikt var ett problem med en strömbrytare.
En hypotes var en lös klump lödtenn (liknande problemet med en strömbrytare i
Apollo 14:s månlandare).
Apollo 14:s strömbrytare satt i månlandaren,
och kunde därför inte undersökas i efterhand. Apollo 15:s strömbrytare däremot satt i
kommandomodulen och kunde undersökas i efterhand. Det visade sig att en slarvigt genomförd
lödning hade lämnat en kardel spretande ut i strömbrytaren. Röntgenundersökning och
vibrationstester av alla kontakter innan de monterades blev standard för senare
rymdfärder.
Nästa smärre problem var en lös kontakt som gjorde att första försöket att docka
loss månlandaren från kommandomodulen misslyckades. Man var tvungen att felsöka och därefter
genomföra ett nytt försök att docka loss, vilket lyckades.
Landningen på månen gick bra, även om det var den hårdaste landningen. (Scott stängde
av raketmotorn snabbare än andra befälhavare, så månlandaren föll från en rätt hög
höjd.) Dessutom hamnade månlandaren delvis i en krater, så efter landningen lutade den
mer än andra månlandare.
Under Apollo 15 gjorde man något unikt som ingen annan månlandning gjorde. Man hade
landat på sen eftermiddag USA-tid, och första månpromenaden planerades till dagen
därpå. För att utnyttja de timmar som var kvar innan sovperioden, gjorde Scott
en "utom-farkost-aktivitet" (Extra-vehicular Activity, EVA): han öppnade månlandarens
dockningslucka i taket, stack ut överkroppen och tittade ut. Han fotograferade och
tittade på den terräng där de skulle genomföra morgondagens månpromenad.
Under första natten upptäckte markkontrollen att månlandaren läckte syre. Det var
inte så mycket att de väckte astronauterna, men tillräckligt för att de morgonen
därpå felsökte. Det visade sig att ett lock till urindumpningen inte slöt tätt, så
man fick stänga ventilen till dumpningen för att stoppa syreläckaget.
Månpromenad med månbil
Nu var det dags att göra världens första månpromenad med månbil. Det började problematiskt.
Månbilen förvarades som nämnts ihopvikt på utsidan av månlandaren, och proceduren för
att få bilen att veckla ut sig och lossna från månlandaren var invecklad. Eftersom
månlandaren lutade ville inte månbilen lossna, proceduren verkade designad utgående
från att månlandaren stod exakt upprätt. Efter en hel del trixande lyckades man få loss
månbilen och göra den klar för användning.
Då fann man nästa överraskning. Månbilen hade såväl drivning som styrning på alla
fyra hjulen. Nu visade det sig att styrningen på framhjulen inte fungerade, utan man
fick klara sig med det lite ovana att endast bakhjulen styrde.
När man väl kommit iväg på turen med månbilen så var Scott och Irwin de första
astronauter som tog sig riktigt långt från månlandaren. Under de tre månpromenaderna
gjorde de omfattande turer i omgivningarna.
Under den sista månpromenaden genomförde Scott inför TV-tittarna ett klassiskt
vetenskapligt experiment. Han hade tagit med sig en fågelfjäder, passande nog
en falkfjäder eftersom Apollo 15 kallade sin månlandare "Falcon". Nu visade han
för TV-tittarna att Galilei hade rätt i sin hypotes att utan atmosfär faller alla
objekt lika fort. Scott släppte en hammare och fågelfjädern samtidigt, och TV-tittarna
kunde se hur de båda objekten föll lika fort och träffade månytan samtidigt.
Återfärd
Återfärden från månen gick bra, inklusive Wordens rymdpromenad för att hämta film
och experimentresultat från servicemodulen.
Vid landningen utvecklade sig dock bara två av de tre huvudfallskärmarna. Apollokapseln
var designad för att klara en landning med två fallskärmar, så det var ingen fara, men
landningen blev hårdare än normalt.
Apollo 15:s besättning slapp sitta i karantän. Man hade efter de tidigare månlandningarna
förstått att månen var steril och att astronauterna inte skulle bära med sig utomjordisk
smitta tillbaka.
Denna ändring innebar att besättningen fick ställa om sin träning. Man hade redan
börjat träna för en H-färd med två stycken fyratimmars månpromenader till fots. Nu fick
man ställa om till en J-färd med tre stycken sjutimmars månpromenader med månbil. Denna
ändring mångdubblade den yta som astronauterna kunde utforska under sin tid på månytan.
För att öka astronauternas aktionsradie hade J-färderna med sig en månbil (Lunar
Roving Vehicle, LRV), vilken
transporterades ihopvikt fastsatt på utsidan av månlandaren. Genom att använda
månbilen kunde astronauterna ta sig mycket längre bort från månlandaren än till fots.
