Här återfinns en fördjupning om den bemannade rymdfärden med Apollo 14.
Apollo 14
Apollo 14 genomfördes i februari 1971 och var den rymdfärd som kom att bli USA:s
tredje bemannade månlandning.
Apollo 14 tog över flera uppgifter som ursprungligen var tänkta att genomföras
av Apollo 13, med som inte blev av när Apollo 13
tvingades ställa in sin månlandning
på grund av explosion i en syretank. Bland annat landade Apollo 14 i Fra Mauro-området,
vilket var landningsmålet för Apollo 13. Befälhavare på Apollo 14 var
Alan Shepard, kommandomodulspilot var
Stuart Roosa, och månlandarpilot var
Ed Mitchell.
Astronauterna döpte kommandomodulen till "Kitty Hawk" och månlandaren till "Antares".
Kitty Hawk var namnet på platsen där bröderna Wright genomförde sin första flygning.
Antares är namnet på en stjärna som Apollo 14 använde för navigering.
Uppskjutningen av Apollo 14 blev något fördröjd (40 minuter) på grund av dåligt väder.
Efter det att Apollo 12 hade
träffats av blixten vid uppskjutningen så undvek man att skjuta upp i alltför dåligt väder.
Efter fördröjningen vid uppskjutningen gick uppskjutningen bra, och man kom iväg
i sin bana mot månen. När man därefter skulle docka med månlandaren och frigöra
den från det tredje steget, så fick man problem. Dockningen ville inte fungera.
Man arbetade i två timmar och genomförde ett antal dockningsförsök, men det lyckades
inte. Man förberedde sig på att eventuellt behöva genomföra en rymdpromenad för
att felsöka eller hämta in delar av dockningsmekanismen till kapseln för undersökning,
men innan man gick så långt så lyckades man till slut docka.
Omställning av färdklockan
I övrigt gick resan till månen bra. Det mest uppseendeväckande var kanske
att man ställde om färdklockan. Bakgrunden var följande: Eftersom man hade blivit
40 minuter försenade vid uppskjutningen så hade man i markkontrollen räknat fram
en snabbare bana till månen så att man kunde ta igen dessa 40 minuter. Att ta igen
tiden innebar att man på jorden kunde återgå till att färden genomfördes på
ursprungligen planerad tid relativt tiden på jorden. Alltså blev man glada på
jorden eftersom resterande händelser under färden skulle ske vid de tider på jorddygnet
som man i förväg hade planerat dem till.
Men, färdklockan visade den faktiska tid som gått sedan uppskjutningen. Alla tider
i astronauternas planer var angivna i färdtiden, d.v.s. den tid som gått sedan
uppskjutningen. Att man nu flugit till månen 40 minuter (och 3 sekunder) fortare än planerat
innebar att man låg 40 minuter före i planen relativt färdklockan, allt skulle göras
40 minuter tidigare än vad som stod i planerna. För att undvika att detta ställde till
kaos under färden (det fanns hundratals om inte tusentals tider angivna i planerna)
så valde man att
helt enkelt ställa fram färdtiden med 40 minuter (och 3 sekunder). Plötsligt kunde man
utföra allt enligt planerad tid och slapp tänka på att färden egentligen gått fortare
än vad som ursprungligen planerats.
Landningsförsöket riskerar att avbrytas
När det var dags för månlandaren att påbörja nedfärden mot månen så började månlandarens
dator ta emot signaler att landningsförsöket skulle avbrytas. Detta skedde upprepade
gånger. I den situation astronauterna befann sig i resulterade signalerna bara i varningar,
men om dessa signaler skulle mottas under själva landningen, så skulle de trigga ett
automatiskt avbrytande av landningsförsöket.
En enkel felsökning (man knackade på panelen där strömbrytaren för manuellt avbrytande satt)
påverkade signalerna, och man gjorde då antagandet att en lös klump lödtenn i strömbrytaren
var det som ibland orsakade kortslutningar och fick signalerna att skickas. För att inte
riskera ett automatiskt avbrytande under landningen, så blev man tvungen att hitta en
väg runt problemet. Flera förslag att programmera om månlandarens dator föreslogs. Det som
man valde var en lösning där man "lurade" datorn att den redan befann sig i det
automatiska avbrytandet och därför kunde ignorera signalen från strömbrytaren.
Detta fick några sidoeffekter. Om man verkligen hade behövt avbryta landningsförsöket,
så fungerade inte längre strömbrytaren, utan då hade landningsförsöket behövt avbrytas
genom en omprogrammering av datorn. Dessutom var det vissa automatiska funktioner som
inte fungerade i detta tillstånd, utan astronauterna behövde göra en del funktioner
manuellt istället. Men tillsammans gjorde detta att man kunde landa på månen utan risk för att
försöket avbröts av en klump lödtenn på fel plats.
Man fick ytterligare ett problem under landningen: Landingsradarn slutade att fungera.
Detta löstes dock genom den redan då hävdvunna metoden att slå av och på strömmen till
radarn. Efter en sådan omstart började radarn åter att fungera.
Nyheter på månen
Väl på månen genomförde Apollo 14 en liknande expedition som den som Apollo 13 skulle ha
genomfört. Apollo 14 hade flera nyheter jämfört med Apollo 12, några av dessa hade
planerats att genomföras redan under Apollo 13:
Transportkärran
Apollo 11 hade bara rört sig i månlandarens
omedelbara omgivning under den enda månpromenad om två och en halv timme som man
genomförde. Apollo 12, däremot, hade gjort två
stycken nästan fyra timmar långa månpromenader,
och man hade haft tydliga besvär att lyckas bära med sig all utrustning som man behövde.
Conrad och Bean på Apollo 12 uttryckte det som att de hade känt sig som packåsnor när
de var nedlastade av all utrustning.
Conrad och Bean hjälpte därför NASA att konstruera en transportkärra
för att underlätta kommande månpromenader. Den blev klar för användning till Apollo 14.
Kärran (se bilden till vänster) liknade ett mellanting mellan en kundvagn och en golfkärra och hade stora och
tjocka hjul för att vara lätt att dra på månytan. I och på kärran lastade man all
utrustning som man behövde transportera.
Buddy-systemet
Under Apollo 11 och Apollo 12 hade månpromenadernas avstånd från månlandaren begränsats
av följande: Om något gick fel med astronauternas burna system för att få syre och kyla
(Portable Life Support System, PLSS), så måste astronauterna hinna in i
månlandaren och koppla upp sig till månlandarens system inom den tid som det
burna reservsystemet (Oxygen Purge System, OPS) fungerade (30 minuter).
Apollo 14 var först med att ha med sig något
som kallades Buddy Life Support System, BLSS. Enkelt sagt var det en uppsättning
slangar som gjorde att de två astronauterna kunde dela på kylningen från en fungerande
PLSS. Reservsystemets (OPS) funktionstid utökades markant när det endast behövde förse
astronauten med syre och inte med kylning, från 30 till 70 minuter (senare 90 minuter).
Avståndet som astronauterna tilläts avlägsna sig från månlandaren kunde därför mer än
fördubblas om de hade BLSS-slangarna med sig.
Färgkodade astronauter
Under och efter Apollo 11 och Apollo 12 hade både NASA:s pressavdelning och astronauterna
själva svårt att säga vilken astronaut som var vilken på bilderna från månytan. Deras
rymddräkter var identiska så när som på en liten namnlapp som endast syntes på
närbilder med hög upplösning.
Från och med Apollo 13, men på månytan först med Apollo 14, införde man ränder på
befälhavaren. Befälhavaren fick röda ränder runt armar och ben på rymddräkten, samt
en bred röd rand framifrån och bak på hjälmens överdrag. På detta sätt blev det
lätt att se vem som var vem på månytan. På bilden till vänster syns Alan Shepard på
månytan, de röda ränderna anger tydligt att det är befälhavaren som vi ser på bilden.
Vatten under månpromenaderna
Under Apollo 12, när astronauterna genomförde fyra timmar långa månpromenader, hann de
bli rejält törstiga innan de kom tillbaka till månlandaren och kunde dricka vatten.
Från och med Apollo 13, men använt på månytan först i och med Apollo 14, placerade man
en plastpåse fylld med vatten innanför kragen på rymddräkten. Påsen hade ett
uppstickande sugrör som astronauten kunde ta tag i med munnen. På detta sätt kunde
astronauten få i sig vätska och släcka törsten under månpromenaderna.
Hemresan
Hemresan gick enligt plan. Med tanke på problemen att docka som man hade haft i början
av färden, var dockningen efter starten från månen ett moment som man oroade sig för.
Denna gång gick dock allt bra. Återfärden gick också bra och man landade i Stilla havet
enligt plan. Liksom besättningarna på Apollo 11 och Apollo 12 fick besättningen på
Apollo 14 sitta tre veckor i karantän. Detta var dock sista gången man satte återvändande
besättningar i karantän, från och med Apollo 15 behövde de återvändande besättningarna
inte sitta i karantän.
Uppskjutningen av Apollo 14 blev något fördröjd (40 minuter) på grund av dåligt väder.
Efter det att 
Transportkärran
Under och efter Apollo 11 och Apollo 12 hade både NASA:s pressavdelning och astronauterna
själva svårt att säga vilken astronaut som var vilken på bilderna från månytan. Deras
rymddräkter var identiska så när som på en liten namnlapp som endast syntes på
närbilder med hög upplösning.
