Fördjupning - USA:s rymdfärder - Apollo 11

Här återfinns en fördjupning om den bemannade rymdfärden med Apollo 11.

Apollo 11

Man döpte kommandomodulen till "Columbia" och månlandaren till "Eagle". "Columbia" är ett gammalt alternativt namn för Amerika, och örnen är USA:s nationalsymbol. I träningsdokumentationen hade man använt anropsnamnen "Snowcone" respektive "Haystack", men ryktet säger att NASA:s chefer såg till att farkosterna fick solitt seriösa namn som passade denna historiska händelse.

Apollo 11-färden genomfördes under en mediahysteri utan like. Hela världen följde med när astronauterna startade från jorden, när de landade på månen, och när de steg ut på månens yta. När de sedan lyckligt återvänt till jorden och landat i Stilla Havet, visste jublet inga gränser. Efter nästan tio år, och med bara fem månader tillgodo, hade USA uppfyllt president Kennedys mål att före 1960-talets slut landa en människa på månen och ta honom välbehållen tillbaka till jorden igen.

De tidigare bemannade Apollo-färderna hade berett marken väl för Apollo 11. De stora överraskningarna kom under den enda del man inte kunnat repetera: själva månlandningen.

När Apollo 11:s månlandare närmade sig månens yta, började månlandarens dator att spotta ur sig felkoder. Astronauterna blev förstås oroliga och ville snabbt ha besked om vad felkoderna betydde. Tack vare att man övat många många gånger i simulatorer, hade man stött på problemet med att datorn kunde ge ifrån sig felkoder. Därför hade NASA tillsammans med programmets leverantör ställt samman en tabell över felkoder, och vilka felkoder som var mer eller mindre allvarliga.

Det visade sig att de felkoder datorn nu gav ifrån sig betydde att datorn var överlastad och inte hann med alla sina uppgifter. Som tur var, var datorns programvara konstruerad sådan att olika uppgifter hade olika prioritet, och om datorn inte hann med alla sina uppgifter, så hoppade den över de uppgifter som hade lägst prioritet. Felet med en överlastad dator var därför inte så allvarligt att man behövde avbryta landningen.

När man var ännu närmare månens yta visade det sig att den planerade landningsplatsen var full med stora stenblock. Armstrong fick därför flyga manuellt och leta efter en plats tillräckligt fri från stenblock. Bränslenivån sjönk oroväckande, och när de slutligen landade var det ungefär 18 sekunder kvar till den tidpunkt då de hade tvingats avbryta landningsförsöket.

Efter denna dramatik infann sig ett lugn när astronauter och markkontroll gick igenom alla delsystem för att se om allt var OK för att stanna kvar på månen. Detta gick bra, och astronauterna gjorde förberedelser för att snabbt kunna lyfta om akuta problem uppstod.

Efter några timmars arbete i månlandaren kom så frågan om vad astronauterna skulle göra härnäst. Det fanns två alternativ: Antingen hade de en viloperiod först, och gjorde en månpromenad sedan, eller så gjorde de månpromenaden först och vilade sedan. Precis som de flesta hade gissat var inte astronauterna upplagda för att sova nu när de landat på månen, utan man började förberedelserna för månpromenaden.

Armstrong var först ut på månens yta, där han yttrade orden "Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten". Aldrin anslöt sig till honom, och de tillbringade drygt två timmar ute på månens yta. Därefter gick de in i kapseln igen för sin viloperiod.

Ursprungligen var planen att astronauterna vid den första månlandningen skulle göra två månpromenader, och utföra en hel del vetenskapliga experiment. Här satte dock NASA ner foten gentemot vetenskapsmännen, och betonade att målet med Apollo 11 var att föra en människa till månen och välbehållen tillbaka. Inga onödiga verksamheter fick äventyra detta. En andra månpromenad, liksom omfattande vetenskapliga undersökningar, adderade risker som man inte var beredd att ta. Vetenskap och ytterligare månpromenader fick anstå till senare månfärder. En begränsad uppsättning vetenskapliga experiment sattes upp av Apollo 11:s besättning som en sorts kompromiss.

När astronauterna kom tillbaka in i månlandaren hittade de en avbruten strömbrytare på golvet. Buzz Aldrin hade sannolikt slagit till instrumentpanelen med sin utrustning och brutit av en strömbrytare. Tyvärr var det en väldigt viktig strömbrytare, det var den som slog till strömmen till raketmotorn som de skulle använda för att lyfta från månen. Efter visst funderande lyckades Aldrin använda en penna med filtspets och trycka in i hålet för strömbrytaren, och på det sättet slå till strömmen till motorn.

På återfärden gick det mesta som planerat. Vid återinträdet i jordatmosfären fick man dock både på marken och i kapseln en obehaglig överraskning. Ett flygplan från det amerikanska flygvapnet observerade återinträdet från hög höjd. Plötsligt bröts den eldomslutna farkosten sönder i brinnande delar! (Se bilden till vänster.) Det visade sig tack och lov att det var servicemodulen som hade återinträtt på det ställe där man förväntade sig kommandomodulens återinträde, och det var servicemodulen som hade brutits sönder. Kommandomodulen var välbehållen.

Kommandomodulen och servicemodulen skulle egentligen separeras ordentligt efter det att de hade kopplats isär, och de skulle återinträda på olika ställen. Nu hade istället kommando- och servicemodulerna återinträtt nästan samtidigt på nästan samma plats. Även i kapseln hade man observerat att något inte var som det skulle. Aldrin rapporterade ungefär fem minuter efter att man kopplat isär kommando- och servicemodulerna: "Houston, we got the Service Module going by. A little high and a little bit to the right."

Detta innebar förstås en stor risk för kollision mellan kommando- och servicemodul, och därmed risk för att återinträdet skulle förvandlas till en katastrof för de återvändande astronauterna. Lyckligtvis skedde ingen kollision, vare sig med den hela servicemodulen, eller senare med dess brinnande delar.

Vad hade hänt? Teorin som lades fram var att kvarvarande bränsle i servicemodulen hade kommit i rörelse och genom skvalpningar förmått servicemodulen att ändra riktning. För att undvika liknande risker under framtida rymdfärder så utarbetade man ett nytt sätt att använda servicemodulens styrraketer efter separationen, ett sätt som skulle resultera i större avstånd mellan service- och kommandomodul.

Landningen i Stilla Havet gick enligt plan. Efter landningen försattes de tre astronauterna i karantän; man visste ännu inte att månen var steril, så för att undvika att astronauterna återvände med livshotande smitta så försattes de i karantän under tre veckor.

Här är en länk vidare till Apollo 12.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om Apollo.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om rymden.

//MatsB   v 1.1 2020-10-10