Här återfinns en fördjupning om Apollo-Sojuz-färden.
Apollo-Sojuz-färden
Apollo-Sojuz-färden var en politisk manifestation mellan USA och Sovjetunionen. När
USA hade vunnit kapplöpningen till månen behövde de inte längre frukta konkurrensen
från det sovjetiska rymdprogrammet. En av USA:s president Nixons starka sidor var
utrikespolitik, och ett avtal om samarbete mellan USA och Sovjetunionen för fredligt
utforskande av rymden skulle ses positivt av båda sidor.
Man planerade därför ett möte i rymden mellan amerikaner och ryssar, en Apollo-kapsel
och en Sojuz-kapsel skulle docka med varandra. Besättningar utsågs, den amerikanska
besättningen bestod av befälhavaren
Tom Stafford, kommandomodulspiloten
Vance Brand och dockningsmodulspiloten
Deke Slayton.
Den ryska besättningen bestod av befälhavaren
Aleksej Leonov och "färdmekanikern" Valerij Kubasov. (Den ryska titeln på andremannen
i Sojuz-kapslarna översätts på engelska till "flight engineer" vilket på svenska
betyder färdmekaniker. "Färdingenjör" kanske också går att säga.)
Apollo-Sojuz-färden genomfördes i juli 1975.
Eftersom amerikaner och ryssar hade utvecklat sina respektive rymdsystem helt oberoende
av varandra och i konkurrens, så var det förstås mycket som inte var kompatibelt.
Här tar jag upp några viktiga saker där man behövde lösa inkompatibiliteter.
Dockningsmodulen
USA och Sovjetunionen hade helt olika dockningsmekanismer på sina farkoster. Istället för
att tvingas välja endera lösningen (varvid den andra sidan skulle känna sig nedvärderad
för att deras lösning ratats), så valde man att bygga ett övergångsdon, eller en
dockningsmodul som man kallade det. Dockningsmodulen var helt enkelt en tunnel som
hade en amerikansk dockningsmekanism i ena änden och en rysk dockningsmekanism i
den andra änden.
Atmosfär
USA och Sovjetunionen hade olika atmosfär i sina rymdkapslar. USA hade en ren
syreatmosfär vid ett tryck av ungefär en tredjedel av lufttrycket vid havsytan.
Sovjetunionen hade en kväve/syreblandning vid ett tryck som motsvarade trycket vid
havsytan. Dockningsmodulen fungerade som en luftsluss för att tillåta olika tryck
och olika luftblandning i de olika kapslarna.
Det fanns ett problem till med atmosfären. När amerikanska astronauter skulle skjutas
upp i rymden tvingades de andas rent syre i några timmar innan de sköts upp. Detta för
att se till att det inte fanns något kväve kvar i blodet. I annat fall kunde kvävet i
blodet ge dykarsjuka i det låga trycket i kapseln uppe i rymden. Färden från havsytans
tryck till omloppsbanan i rymden tog bara tio minuter, så tryckfallet var stort på kort
tid. Man behövde alltså en lösning för att undvika att de som skulle förflytta sig från
Sojuz-atmosfären till Apollo-atmosfären skulle behöva stanna i dockningsmodulen och
andas rent syre under
högt tryck i flera timmar innan förflyttningen till det lägre trycket.
Lösningen blev att Sojuz-kapseln flög med betydligt lägre tryck än normalt. Man hade
räknat ut att om Sojuz-kapselns tryck var ungefär mitt emellan Sojuz normala tryck
och Apollos normala tryck, så skulle tryckskillnaden vara tillräckligt liten för
att den som andats Sojuz kväve/syreblandning skulle kunna gå direkt till Apollos
lägre tryck utan att riskera dykarsjuka.
Språket
Samtliga astronauter och kosmonauter genomgick språkkurser i det andra landets språk,
och protokollet blev att man talade det lands språk i vars kapsel man befann sig.
Vem är var och när?
Man hade inte planerat att genomföra yttre rymdpromenader mellan kapslarna. Ett
plötsligt fel på dockningsmodulen skulle därför innebära att de som för ögonblicket
befann sig i en viss kapsel skulle få landa i den kapseln. Man försökte därför undvika
längre vistelser där alltför många befann sig i samma kapsel. Förutom välkomst- och
avskedsceremonier försökte man därför ha tre man i Apollo-kapseln och två man i
Sojuz-kapseln. Samtliga besättningsmedlemmar besökte den andra kapseln åtminstone
en gång.
Ett annat krav var att båda kapslarna alltid skulle vara bemannade av minst en ur den
egna besättningen. Utbytet av personal mellan kapslarna blev därför noga uttänkt
för att alla ovanstående krav skulle uppfyllas. (När jag skriver det här kommer jag
att tänka på tankenöten om mannen som skall frakta en varg, en get och ett kålhuvud
över en flod. Det måste känts som något liknande för dem som lade upp planerna för
hur man skulle kunna flytta runt personalen och hela tiden uppfylla alla villkoren.)
Politiska plus
Rymdfärden och mötet blev mycket lyckat. Som ett politiskt PR-jippo var det utmärkt.
Såväl USA som Sovjetunionen såg mötet som en politisk vinst för den egna sidan.
Det enda smolket i bägaren var att ett misstag vid landningen gjorde att den amerikanska
besättningen utsattes för giftiga gaser. Man hade glömt att slå av styrraketerna, och
deras giftiga gaser sögs in i kapseln. Astronauterna var tvungna att läggas in på
sjukhus för att man skulle kontrollera att de inte fått några skador.
Apollo-Sojuz-färden var den sista bemannade rymdfärden med Apollo-farkoster. Nu skulle
det dröja till 1981 innan USA gjorde bemannade rymdfärder, då med rymdfärjan.
