Iran under kalla kriget

Här återfinns information om Iran under kalla kriget.

Iran

Iran är, inte minst på grund av sina oljetillgångar, ett strategiskt viktigt land mitt i Asien. Irans historia under kalla kriget har varit turbulent, och landets politiska inriktning har skiftat.

Före kalla kriget

Iran hade under början av andra världskriget goda kontakter med axelmakterna. För de allierade var detta ett hot, eftersom tillgången på olja var en av axelmakternas svagheter. Ett Iran allierat med ett Tyskland på frammarsch i Nordafrika och Sovjetunionen skulle kunna förse de tyska motoriserade förbanden med allt drivmedel de önskade.

Av denna anledning genomförde Storbritannien och Sovjetunionen en ockupation av Iran på sensommaren 1941. Den tyskinriktade shahen Reza Pahlavi avsattes och skickades i exil, och istället insattes hans son Mohammad Reza Pahlavi som shah av Iran.

Kalla kriget

Inledningen av kalla kriget såg Iran som en västallierad. Shahen Mohammad Reza Pahlavi var västvänlig, och likaså var de premiärministrar som shahen tillsatte västvänliga.

Den islamistiska nationalismen var dock stark i Iran, och efter ett premiärministermord och flera andra mord och politisk oro under 1951 tvingades shahen att tillsätta en nationalistisk premiärminister, Mohammad Mossadeq.

Mossadeq drev en radikal politik, strax innan han blev premiärminister hade han varit drivande i det iranska parlamentet beträffande förstatligandet av de då brittisk-kontrollerade oljekällorna. Som premiärminister drev han en politik för utjämning av sociala orättvisor och mot shahens maktambitioner.

Operation Ajax

Efter förstatligandet av oljeindustrin i Iran blev britterna med viss rätt upprörda över att ha blivit bestulna på den oljeindustri de byggt upp i Iran. Eftersom Storbritannien militärt sett var tämligen vingklippta efter andra världskriget, kunde man inte göra mycket annat än att klaga hos sin mäktiga allierade USA.

USA försökte medla mellan Storbritannien och Iran, men utan framgång. Britterna använde sin flotta för att blockera Irans möjligheter till oljeexport, och uppmanade västvärlden att bojkotta Iran. Ingen politisk lösning fanns i sikte.

Storbritannien hade redan tidigare försökt få USA att intervenera, men utan framgång. När Eisenhower blivit president gjorde man ett nytt försök, och nu spelade man på kommunistskräcken. Flera av Mossadeqs reformer hade klart sociala drag, inte minst en landreform som överförde mark från storgodsägare till kollektivjordbruk.

Britterna lyckades övertyga USA om att Mossadeq var på väg att driva Iran mot kommunismen, och att Mossadeq måste bort från makten. Tillsammans planerade de en statskupp mot Iran under täcknamnet Operation Ajax.

Mossadeq och hans anhängare begick nu en serie misstag som bäddade för hans fall. Mossadeq upplöste parlamentet, trots att detta egentligen tillkom shahen. Han avskaffade valhemligheten, utsträckte sina egna maktbefogenheter och suspenderade parlamentet på obestämd tid. I praktiken hade alltså Mossadeq själv genomfört en statskupp och gjort sig själv till diktator.

Hans anhängare hotade dessutom de islamska ledarna i Iran med obehagliga påföljder om de inte stödde Mossadeq, något som givetvis istället gjorde de religiösa ledarna mer avogt inställda till Mossadeq.

Mossadeq försökte i augusti 1953 driva shahen i landsflykt. Shahen svarade med att avsätta Mossadeq, något som Mossadeq ignorerade. Detta ledde till oroligheter och gatustrider mellan anhängare av de olika sidorna.

I detta virrvarr trädde Operation Ajax i funktion. Operationens första del bestod i att shahtrogna officerare nu sände sina trupper att besätta Teheran och arrestera Mossadeq.

När detta skett trädde nästa fas in. Shahen återtog och utökade sina egna maktbefogenheter, och Mossadeq ställdes inför rätta. I praktiken blev Iran nu en diktatur med shahen som diktator.

Shahens diktatur

Shahen återfick sin makt tack vare brittisk och amerikansk hjälp. Shahen förblev också en pålitlig västallierad under sin regim.

Under shahens diktatur skedde stora moderniseringar och reformer i Iran. Shahens ambitioner att göra Iran till ett modernt land av västerländskt snitt gav honom dock mäktiga motståndare inom prästerskapet. Kvinnlig rösträtt var en av de reformer som ogillades av de muslimska ledarna. En annan var de utbildningsreformer som garanterade skolgång för båda könen och även på landsbygden. Prästerskapet hade traditionellt stått för utbildningen, men fick nu konkurrens från en sekulär utbildning som även vände sig till kvinnor.

En annan reform som gav shahen mäktiga fiender var att han fortsatte Mossadeqs arbete för en rättvisare fördelning av jorden. Det traditionella feodalliknande systemet med ett fåtal stora jordägare och mängder av ofria brukare av jorden bröts därför upp, och brukarna tilldelades egen jord att äga och bruka. Detta gjorde att shahen även fick fiender inom den traditionella jordägararistokratin.

Shahens fall

En av shahens mäktiga motståndare var ayatolla Ruholla Khomeini. Khomeini kritiserade shahen (Khomeini kallade bland annat shahen för "en otrogen jude", ungefär det värsta skällsord som finns för en muslim), varpå shahen tvingade Khomeini i landsflykt i slutet av 1964.

Under 1970-talet minskade sympatierna för shahen stadigt. Den kraftiga ökningen av oljepriset medförde en kraftig inflation och att en grupp rika blev ännu rikare, vilket upprörde radikala krafter i Iran.

Till slut var det få som tyckte om shahen. Konservativa muslimer tyckte illa om shahen för hans västinfluerade reformer. Vänsterinriktade muslimer liksom kommunister tyckte illa om shahen för bristen på social rättvisa. Liberaler tyckte illa om shahen på grund av bristen på demokrati. Aristokratin tyckte illa om shahen på grund av hans sociala reformer.

Det som enade dessa motståndargrupper var att de ville ha bort shahen från makten. De hade däremot totalt olika syn på vad som skulle träda istället. De konservativa muslimerna ville ha en traditionell islamsk stat. De vänsterinriktade ville ha en socialistisk eller kommunistisk stat. De liberala ville ha en modern demokrati. Aristokratin vill ha en återgång till ett feodalsamhälle.

Under slutet av 1970-talet blev shahens situation allt mer ohållbar. Demonstrationer och oroligheter avlöste varandra. Under 1978 sökte shahen amerikansk hjälp, men den dåvarande amerikanske presidenten Carter klarade inte av att fatta beslut om amerikansk hjälp att stabilisera situationen.

I januari 1979 tvingades shahen och hans hustru att fly ur landet. Ett par veckor senare anlände ayatolla Khomeini till Iran. Khomeini använde islam för att ta makten, han utsåg sin egen konkurrerande premiärminister, Medhi Bazargan, och fastslog att det var en religiös plikt för alla iranier att följa premiärministern. Motstånd mot regeringen var liktydigt med hädelse.

Övriga grupper som deltagit i revolutionen blev nu helt bortkopplade, och Khomeini utropade Iran som en islamsk republik.

Irans nya regim förföljde nu alla motståndare. USA:s ambassad stormades, och ambassadpersonalen togs som gisslan. Kommunister och andra vänsterelement förföljdes också, universiteten stängdes under två år för att socialismen där skulle kunna utrotas.

Anti-amerikanism och anti-kommunism

En av de viktigaste saker som det islamska motståndet mot shahen vände sig mot, var den västerländska (amerikanska) livsstil som shahen eftersträvade och uppmuntrade. Föga förvånande blev därför USA utnämnt till Irans huvudfiende. Den tidigare trogna västerländska följeslagaren Iran hade plötsligt blivit en militant fiende till västerlandet.

Däremot gav Irans nya politik upphov till en del huvudbry hos såväl öst som väst. Lika mycket som Iran nu var anti-amerikanskt, lika anti-kommunistiskt var Iran. Den enkla uppdelningen av världen i öst och väst fungerade inte längre.

Ett annat problem var att mellanöstern nu blev mer instabilt. Iran uppmuntrade shiamuslimer i mellanöstern att revolterna mot sina regimer. Delvis av denna anledning anföll Irak år 1980 Iran. Ett åttaårigt blodigt krig mellan Iran och Irak följde, vilket slutade i en återgång till förkrigsförhållanden.

I kriget mellan Iran och Irak kom USA och Sovjetunionen båda att stödja Irak, och det intressanta är att ingetdera land var särskilt förtjust i Irak, men såväl USA som Sovjetunionen hade fullgoda anledningar att tycka illa om Iran. USA på grund av Irans inställning till USA, där ambassaddramat varit en viktig faktor. Sovjetunionen på grund av Irans förföljelse av kommunister i Iran.

//MatsB   v 1.0 2008-06-06