Fördjupning - USA:s rymdfärder - Apollo 12

Här återfinns en fördjupning om den bemannade rymdfärden med Apollo 12.

Apollo 12

Målet med Apollo 12 var att utforska månen ytterligare, genom två månpromenader, att utföra fler vetenskapliga experiment än Apollo 11, och att genomföra en precisionslandning.

Astronauterna döpte kommandomodulen till "Yankee Clipper" och månlandaren till "Intrepid". Alla tre astronauterna var anställda av USA:s flotta, och Yankee Clipper är ett klassiskt fartygsnamn i USA:s flotta. Intrepid (modig, oförskräckt) är även det ett traditionellt amerikanskt fartygsnamn.

Färden började ytterst dramatiskt. Det regnade och mörka åskmoln hotade. Trots detta sköt man upp Apollo 12. Efter 37 sekunder slog blixten ner i raketen. I efterhand kunde man konstatera att en hundra meter lång raket av metall, som dessutom hade en lång plasmastråle sprutande efter sig, fungerade som en utmärkt åskledare. Blixtnedslaget hade alltså utlösts av att man sköt upp Apollo 12.

Väldigt många instrument i kommandomodulen slogs ut av blixten. Felindikatorerna fick kontrollpanelen att lysa som en amerikansk julgran, och markkontrollen fick inga vettiga data från farkosten, utan bara nonsensdata. Ovanpå detta elände så träffades Apollo 12 av ett andra blixtnedslag en halv minut senare. Det andra blixnedslaget slog ut kommandomodulens navigationssystem.

Som tur var, var Saturn-Apollo-systemet mycket modulariserat. Det som blixten hade slagit ut var elektriska system i kommando- och servicemodulen, högst upp ovanpå Saturn V-raketens tre steg. Det första steget, som var det steg som under de första minuterna stod för lyftkraften, fortsatte att fungera som om inget hade hänt. Uppenbarligen hade dess elektronik inte skadats av blixtnedslaget.

En person i markkontrollen, John Aaron, kände igen att han vid en övning fått liknande nonsensdata, och det hade berott på ett spänningsfall över signalbehandlingsutrustningen (Signal Conditioner Equipment, SCE) i kapseln. Han hade då löst problemet genom att slå över till reservkraften (Auxiliary, AUX). Hans råd till Apollo 12 för att lösa problemet med nonsensdata blev därför "Try SCE to AUX".

Lika stor tur som att John Aaron satt i markkontrollen just då, lika stor tur var det att just Al Bean satt framför Apollo 12:s kontrollpanel. Han visste nämligen vad SCE to AUX betydde, och han visste vilken strömbrytare som han skulle slå om. När han gjort det och signalutrustningen fick full spänning genom reservkraften, så fick markkontrollen vettiga data igen. Man kunde se att den stora mängden felindikationer verkade bero på att spänningen från elförsörjningen var alldeles för låg. Man såg att samtliga tre bränsleceller, vilka skulle försörja kommando- och servicemodulerna med elkraft, var bortkopplade från spänningsmatningen. Det var endast batterierna som var inkopplade, och de hade alldeles för liten kapacitet för att driva alla de system som var inkopplade. Därför sjönk spänningen så lågt att delsystemen larmade för underspänning.

Av någon anledning hade blixtnedslaget fått samtliga tre bränsleceller att koppla bort sig från elsystemet. Markkontrollen ville att astronauterna skulle försöka koppla in bränslecellerna igen, men Conrad sade att det fick vänta till dess att man hade växlat från Saturn V:s första steg till det andra. Efter stegväxlingen kopplade man in bränslecellerna, och de olika systemen började fungera igen. Navigationssystemet, vilket hade slagits ut av det andra blixtnedslaget, behövde startas om och kalibreras, men detta fick vänta till dess att man kommit upp i omloppsbana.

Väl uppe i omloppsbana gick man noga igenom alla system innan man fick tillåtelse att fortsätta till månen. Inga vitala system hade gått sönder av blixtnedslagen. Några sensorvärden kunde man inte läsa av i kommandomodulen, men ett par av dessa kunde markkontrollen läsa av. De sista förlorade sensorerna ansåg man sig kunna klara sig utan. Apollo 12 fick därför klartecken för att fortsätta till månen.

Färden med Apollo 12 blev efter denna dramatiska start mycket framgångsrik. Ett mål med färden var som nämnts precisionslanding. Man hade därför planerat att landa på gångavstånd från den amerikanska rymdsonden Surveyor 3, vilken hade mjuklandat på månen drygt två år tidigare för att fotografera och ta prover.

Apollo 12:s månlandare landade mindre än 200 meter från Surveyor 3. Under Apollo 11:s månlandning visste man varken på månen eller i markkontrollen överhuvudtaget var månlandaren hade landat, utan man har först i efterhand kunnat räkna ut det. Därför var det en stor framgång för Apollo 12 att kunna landa med så stor precision.

Conrad och Bean genomförde två månpromenader, var och en nästan fyra timmar lång. De genomförde en större mängd vetenskapliga experiment än Apollo 11.

Det enda riktigt tråkiga som skedde under månlandningen var att den färg-TV-kamera som man hade med sig, förstördes väldigt snabbt. Från Apollo 11:s månpromenad finns endast svart-vita TV-sekvenser, och dessa är dessutom av dålig kvalitet. Nu skulle Apollo 12 ha med sig en färg-TV-kamera och kunna sända TV i färg och i bättre kvalitet.

Tyvärr förstördes TV-kameran redan när Al Bean skulle montera kameran på sitt stativ. Astronauterna var inte medvetna om att bildröret i kameran var ytterst känsligt för starkt ljus. Bean råkade rikta kameran direkt mot solen, vilket resulterade i att bildröret brändes sönder. Det finns alltså väldigt lite rörliga bilder från Apollo 12:s månpromenader av denna anledning.

Efter återkomsten till jorden fick besättningen, precis som Apollo 11:s besättning, sitta tre veckor i karantän för att minska risken för smitta från rymden.

Här är en länk vidare till Apollo 13.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om Apollo.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om rymden.

//MatsB   v 1.0 2020-10-04