Terrorbalansen




Denna sida informerar om terrorbalansen under kalla kriget.

Terrorbalansen kallades det tillstånd då NATO:s och Warszawapaktens kärnvapenresurser ansågs avskräcka den andra sidan från ett kärnvapenanfall.

Bakgrund

Bakgrunden till terrorbalansen finns att söka i utvecklingen av kärnvapen. Först med utvecklingen av kärnvapen, och då i synnerhet vätebomben, fanns möjligheten att fysiskt utplåna sin motståndare.

Under andra världskriget hade USA utvecklat kärnvapen (två olika typer av atombomber) inom det så kallade Manhattanprojektet. Manhattanprojektet har fått en egen sida. Ingen annan nation var i närheten av att utveckla egna kärnvapen. Under en kort period under andra halvan av 1940-talet hade USA kärnvapenmonopol.

Kommunistiskt spioneri

Sovjetunionen hade dock flera centralt placerade spioner i USA, och kunde på kort tid kopiera Manhattanprojektets resultat. År 1949 provsprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Det var bland annat makarna Julius och Ethel Rosenbergs spioneri som gjorde detta möjligt. Makarna Rosenberg avslöjades och dömdes till döden för spioneri, men då var skadan redan skedd.

Samma förlopp upprepade sig beträffande vätebomben. USA provsprängde sin första vätebomb i november 1952. Genom spioneri kunde Sovjetunionen mindre än ett år senare, i augusti 1953, provspränga sin första vätebomb.

Kärnvapenkapprustningen

Under 1950-talet kapprustade kärnvapennationerna. Vätebomben utvecklades, och allt kraftigare laddningar provsprängdes, såväl ovan jord som under. Jag har skrivit en separat sida om kapprustningen.

Andraslagsförmågan

Genom att bygga upp en stor och rörlig kärnvapenarsenal, garanterade sig supermakterna om den andraslagsförmåga som är viktig för terrorbalansen. Med andraslagsförmåga menas att supermakten i fråga besitter tillräckliga mängder kärnvapen, såpass väl skyddade, att även om motståndaren gör allt för att i ett första slag förstöra dessa kärnvapen, klarar sig så stora mängder kärnvapen undan detta första slag att de i sin tur kan användas för att rikta ett förödande andra slag mot angriparen.

Rörligheten i kärnvapenarsenalen varierade med epoken. I början av kalla kriget var det framför allt tunga bombplan, varav en del ständigt i luften, som garanterade andraslagsförmågan. I och med utvecklingen av interkontinentala robotar var det istället rörliga robotförband som gav dessa garantier.

Mutually Assured Destruction - MAD

När båda supermakter uppnått en omfattande andraslagsförmåga, uppstod den terrorbalans som på engelska ibland och framför allt av kärnvapenantagonister kallats Mutually Assured Destruction, ofta förkortat MAD.

I en MAD-situation har vi en ren terrorbalans. Båda sidor vet att den andra sidan kommer att kunna möta även det kraftfullaste kärnvapenangrepp med en massiv vedergällning. Ingen ledare (med förnuftet i behåll) för en supermakt skulle därför starta ett kärnvapenkrig eftersom det med säkerhet skulle medföra det egna landets undergång. I synnerhet om motståndaren skaffat sig en så kallad domedagsmaskin skulle kriget aldrig gå att vinna. Som jag skriver om på sidan om domedagsmaskiner hade Sovjetunionen ett system som kunde fungera som en domedagsmaskin.

Terrorbalansen efter kalla kriget

Terrorbalansen finns i någon mån kvar än i dag. De flesta kärnvapennationer besitter betydande arsenaler.

Ett problem är de terrororganisationer som aspirerar på kärnvapen. Vart skall en kärnvapenvedergällning mot ett terroristdåd utfört med kärnvapen riktas? I terrorsituationer fungerar inte terrorbalansen.

//MatsB   v 1.3 2015-01-07


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se