Kapprustningen




Denna sida informerar om kapprustningen under kalla kriget.

Kapprustningen

Kapprustningen under kalla kriget var i mycket en kärnvapenkapprustning.

Bakgrund

Under andra världskriget hade såväl Sovjetunionen som USA byggt upp stora rustningsindustrier. Till skillnad mot kommunistdiktaturen Sovjetunionen kunde demokratin USA dock inte motivera en fortsatt massproduktion av konventionella vapen. I och med krigsslutet ställdes produktionen i USA därför tillbaka till den fredstida produktionen igen.

USA hade en stark flotta och ett starkt flygvapen, och dessa kunde med existerande materiel och relativt små personella medel hållas i en rimlig beredskap.

På armésidan var det däremot sämre. Den stora armén från andra världskriget hade till största delen demobiliserats, och det fanns ingen möjlighet för USA att hålla en så stor stående armé som skulle krävas för att effektivt kunna försvara Europa mot ett sovjetiska anfall.

Sovjetunionen hade en mycket stor och slagkraftig armé, och hade därför ett stort övertag vad gällde stående styrkor i Europa.

USA:s chans att balansera ut Sovjets övertag i numerär var att satsa på att få ett lika stort övertag inom kärnvapenområdet.

Kärnvapenmonopol

USA hade genom Manhattanprojektet utvecklat kärnvapen, Manhattanprojektet har fått en egen sida, och jag har även en egen sida om kärnvapenteknik. År 1945 var USA världens enda kärnvapennation. USA:s kärnvapenmonopol kom dock inte att bli särskilt långvarigt.

Genom kommunistisk spioneri, bland annat genom makarna Julius och Ethel Rosenberg, kunde Sovjetunionen bygga kopior av de amerikanska atombomberna. År 1949 sprängde Sovjetunionen sin första kärnladdning. Makarna Rosenberg avslöjades och dömdes till döden för spioneri, men då var skadan redan skedd. Kärnvapenmonopolet var brutet.

Kärnvapenkapprustning

I och med att Sovjetunionen brutit USA:s kärnvapenmonopol startade en kärnvapenkapprustning. Som nämnts ovan strävade USA efter att få ett övertag inom kärnvapenområdet. Sovjetunionens strävan var lika tydlig, att förhindra ett amerikanskt övertag inom kärnvapenområdet.

Atombomber av den storlek som använts i kriget mot Japan hade strategisk nytta mest som avskräckningsvapen och då framför allt mot en fiende som inte förfogade över samma typ av vapen. I ett storskaligt krig där båda sidor tagit bruk av atombomber av denna storlek, var den strategiska nyttan däremot begränsad. I ett sådant krig skulle atombomber snarare utgöra ett kraftfullt taktiskt stridsmedel än ett krigsavgörande strategiskt vapen.

För att återigen få ett strategiskt övertag och kunna avskräcka Sovjetunionen från att starta ett krig, behövde USA framställa kärnvapen med radikalt större kraft. Principen för vätebomben var redan känd, men det praktiska framtagandet av fungerande bomber var en stor utmaning.

I november 1952 kunde USA provspränga sin första vätebomb. Återigen hade USA ett strategiskt övertag gentemot Sovjetunionen.

Tyvärr bara upprepade sig mönstret beträffande Sovjetiskt spioneri. Mindre än ett år efter USA:s första vätebombsprängning, i augusti 1953, kunde Sovjetunionen tack vare spioneri spränga sin första vätebomb. Det strategiska övertaget var återigen brutet.

Kärnvapenbärare

Från 1945 och ett tiotal år framåt var bombflyg det sätt på vilket kärnvapnen främst tänktes levereras till fiendesidan. Båda sidor byggde ut sitt strategiska bombflyg för att öka sin både förstaslags- och andraslagsförmåga.

En möjlig kärnvapenbärare som utvecklats redan under andra världskriget var dock raketen. Det tyska vedergällningsvapnet V-2 var en vapenbärare som saknade motmedel. Båda sidor insåg redan vid krigsslutet att den tyska raketkunskapen skulle vara viktig i en kommande kapprustning.

Under 1950-talet blev därför raketutvecklingen högt prioriterad på båda sidor. Jag har skrivit en särskild sida om raketutvecklingen.

Det tyska V-2-vapnet hade dock en räckvidd på endast omkring 300 kilometer. Utvecklingen av kärnvapenrobotar kom därför mycket att handla om att kunna bygga robotar med så stor räckvidd att det gick att hota hela fiendens territorium, så kallade interkontinentala robotar.

Utvecklingen av interkontinentala robotar sammanföll väl med behoven av stora raketer för utforskning av rymden. En speciell del av kapprustningen blev därför rymdkapplöpningen. Jag har skrivit separata sidor om rymdkapplöpningen.

Terrorbalans och nedrustning

När utvecklingen av kärnvapen och interkontinentala robotar nått så långt att ingendera sidan kunde förgöra den andra utan att själv förgöras, inträdde det stadium som brukar kallas terrorbalansen. Jag har skrivit en separat sida om terrorbalansen. Dessutom har jag skrivit en sida om automatiska avskräckningssystem, så kallade domedagsmaskiner.

Det fanns flera problem med att inneha en enorm kärnvapenarsenal. Det var kostsamt, och det var farligt. Dessutom fanns det egentligen ingen anledning att kunna spränga jorden i bitar många gånger om. Båda sidor kom därför fram till att terrorbalansen fungerade bra även med något mindre kärnvapenarsenaler. Därför inleddes förhandlingar om nedrustning, vilka har lett till flera nedrustningsavtal, det första redan år 1972 (SALT I).

//MatsB   v 1.1 2014-03-01


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se