Domedagsmaskiner

Denna sida informerar om så kallade domedagsmaskiner, automatiska system för massiv avfyrning av kärnvapen, som florerade i debatten under kalla kriget. Efter kalla krigets slut har det visat sig att domedagsmaskiner faktiskt existerat i Sovjetunionen (och sannolikt fortfarande existerar i Ryssland).

Domedagsmaskiner

Ända sedan atombomben kom till allmän kännedom har man diskuterat konstruktionen av automatiska system för avfyrning av kärnvapen, så kallade domedagsmaskiner (Doomsday Devices eller Doomsday Machines på engelska). Ofta har sådana system avsett att försäkra en kärnvapenmakt om en andraslagsförmåga, oavsett om någon beslutsfattare överlevt det första slaget eller inte. Domedagsmaskiner skulle alltså kunna vara en viktig ingrediens i terrorbalansen.

Principen för en domedagsmaskin är enkel. Om och när ett kärnvapenangrepp konstaterats av ett automatiskt sensorsystem, beordras lika automatiskt uppskjutning alternativt sprängning av egna kärnvapen av sådan massiv omfattning att allt mänskligt liv på jorden förgår. Begreppet myntades i USA på 1950-talet då en rädsla för att Sovjetunionen kunde skaffa sig en domedagsmaskin uppstod.

I litteratur och på film har domedagsmaskiner varit tacksamma i skräckskildringar av mänsklighetens undergång. Mest känd av fiktiva domedagsmaskiner är kanske den sovjetiska domedagsmaskin som spelar en central roll i filmen Dr. Strangelove. I litteratur och på film kryddas dessutom ofta domedagsmaskinerna med ämnen som genererar en stor mängd radioaktiv strålning, exempelvis kobolt, som ännu mer effektivt tar död på allt liv på jorden.

Verklighetens domedagsmaskin - Sistema Perimetr

Efter kommunismens fall har det visat sig att Sovjetunionen faktiskt byggde ett system som fungerade som en domedagsmaskin. Systemet kallades på ryska för Sistema Perimetr och kallades även något i stil med Död mans hand eller Handen från graven. Sistema Perimetr gick ut på att, i det fall hela det sovjetiska ledargarnityret skulle ha utplånats av ett kärnvapenanfall, så skulle den (kvarvarande) sovjetiska kärnvapenarsenalen kunna avskjutas mot sina förprogrammerade mål (dessa mål låg främst i USA och Västeuropa).

Det tycks som om det var den korta gångtiden för västs kort- och medeldistansrobotar som fick Sovjetunionen att bygga Sistema Perimetr. Sovjetunionens system för manuellt beslut och avfyrning av de egna kärnvapnen krävde en förvarning på cirka 10 minuter. Med NATO:s kortdistansrobotar i närområdet kunde gångtiden för robotarna bli i storleksordningen 3-5 minuter, det vill säga för kort tid för att Sovjetunionen skulle hinna avfyra sina egna kärnvapen.

Sovjetunionen hade visserligen en imponerande kärnvapenarsenal och en stor andraslagsförmåga, men risken fanns att NATO:s första slag dödade (eller förstörde kommunikationsmöjligheterna för) alla beslutsfattare som kunde beordra en motattack. För att inte förlora kärnvapenkriget på grund av brist på beslutsfattare eller beslutsvägar, byggde Sovjetunionen, troligen under 1970- och 1980-talen, Sistema Perimetr.

Den tekniska delen av Sistema Perimetr har beskrivits i flera artiklar (exv. Broad i NY Times, Rosenbaum i Slate Magazine, Gross och Hoffman i Fresh Air). Ett antal raketer med radiosändare skulle skjutas upp över Sovjetunionen. När raketerna flög över landet skulle de sända ut kodade meddelanden som fick alla Sovjetunionens kärnvapen att automatiskt avfyra sig själva mot sina förprogrammerade mål.

Hur avfyrningen av de radioförsedda raketerna initierades är däremot inte fullt klarlagt. Broad i NY Times beskriver ett helautomatiskt system där sensorer vid detektion av en kärnsprängning i Moskvaområdet automatiskt skulle avfyra dessa radiosändande raketer. Rosenbaum i Slate Magazine, liksom Gross och Hoffman i Fresh Air, beskriver däremot ett halvautomatiskt system där kontrollen över avfyrandet i förväg måste överlämnas till en mindre grupp officerare i en fullträffssäker bunker. Skulle dessa officerare sedan få indikation på att Moskva träffats av en kärnvapenattack var det deras beslut att starta radioraketerna.

Sistema Perimetr verkar ha överlevt Sovjetunionens fall. Det finns indikationer på att systemet fortfarande är i bruk och att det även har moderniserats efter Sovjetunionens fall.

//MatsB   v 1.1 2014-02-26