Kalla krigets inledning

Det kalla kriget startade som en direkt fortsättning på det andra världskriget, men med nya motståndare.

Slutet på det heta kriget, början på det kalla

Under senare delen av kriget hade ledarna för de västallierade och Sovjetunionen träffats flera gånger för att göra upp om hur Tyskland skulle behandlas och hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. En sak som möjligen inte stod fullt klart för de västallierade förrän i efterskott var att Sovjetunionen inte hade någon som helst tanke på att låta folkviljan komma till tals i de centraleuropeiska länder som Sovjetunionen ockuperade. Istället installerades kommunistiska marionettregimer lojala med Sovjetunionen, och kommunistiska diktaturer inrättades i dessa länder.

Redan under krigets sista fas stod det klart att de sovjetiska trupperna ingalunda kom till Centraleuropa som befriare, utan som osedvanligt brutala ockupanter. Åtminstone på brittisk sida var man tydligt medveten om de framtida problem detta skulle bära med sig. När USA:s dödssjuke president Franklin D. Roosevelt avlidit i april 1945 och ersatts med sin betydligt mer vitale vicepresident Harry S Truman, blev problemet mer uppmärksammat även på amerikansk sida.

Kriget var slut. Tyskland var besegrat. Tvärs genom Tyskland och Österrike gick gränserna mellan de fyra segrarmakternas ockupationszoner (Frankrike fick lov att kalla sig segrarmakt endast tack var de Gaulles ihärdighet). Även Berlin och Wien var uppdelade i fyra ockupationszoner. Såväl Berlin som Wien var enklaver inne i respektive Sovjetisk ockupationszon. Östra delarna av Tyskland hade överlämnats till Polen som kompensation för östra Polen som Sovjetunionen ockuperat redan i september 1939 och inte hade för avsikt att återlämna till Polen.

Det stod mycket tidigt klart att Sovjetunionen inte tänkte följa de regler om samarbete mellan ockupationsmakterna som satts upp. De sovjetiska zonerna kom att bli separata från övriga tre zoner. Inom de tre västzonerna fungerade samarbetet bra, och de kom snart att ses om en gemensam zon, "västzonen", i kontrast till den sovjetkontrollerade "östzonen".

För uppbyggnaden av Europa efter kriget tillkom Marshallhjälpen, ett amerikanskt ekonomiskt stöd till Europas länder. Marshallhjälpen kom även Tyskland till del (om än i form av lån). Marshallhjälpen stod därför i bjärt kontrast till Morgenthauplanen, en plan om brutal behandling av efterkrigstyskland, utarbetad 1944 av den amerikanske finansministern Henry Morgenthau. Trots detta kom förvånansvärt mycket av Morgenthauplanen att förverkligas. Jag har skrivit separata sidor om Marshallhjälpen respektive Morgenthauplanen.

Berlinblockaden

År 1948 försökte Sovjet få ensamt herravälde över Berlin genom att strypa kommunikationerna mellan Västberlin och den tyska västzonen. Västmakterna hade tillåtits väg- och järnvägstransit genom den sovjetiska ockupationszonen för att nå Västberlin. Sovjetunionen spärrade nu dessa vägar och järnvägar. Syftet var att svälta ut Västberlin, och därigenom att få de västallierade att lämna Berlin åt sovjetisk ockupation. Denna period kallas för Berlinblockaden. Jag har skrivit en separat sida om Berlinblockaden.

De västallierade tänkte dock inte överge sina ockupationszoner i Berlin. För att försörja två miljoner västberlinare återstod luften. Som tur var för västberlinarna fanns det efter kriget gott om transportplan och erfarna piloter att tillgå. Under nära ett års tid försörjdes Västberlin genom luften med alla de förnödenheter, inklusive kol och koks för eldning, som krävdes för att överleva. Efter elva månader insåg Stalin att han inte skulle lyckas med att få de västallierade att lämna Berlin, så blockaden hävdes.

Västtyskland och Östtyskland

De tre tyska västzonerna bildade år 1949 Förbundsrepubliken Tyskland, d.v.s. Västtyskland. Sovjetunionen kontrade med att några månader senare utropa sin ockupationszon till Tyska Demokratiska Republiken, DDR, d.v.s. Östtyskland.

NATO och Warszawapakten

De västallierade hade år 1949 bildat NATO för ett gemensamt försvar mot hotet från Sovjetunionen. År 1955 anslöt sig Västtyskland till NATO. Sovjetunionen kontrade omedelbart genom att låta sina satellitstater bilda Warszawapakten.

Båda organisationernas syften var likartade, de var båda försvarspakter för att försvara medlemsländerna i händelse av angrepp från andra sidan. Jag har skrivit en sida om NATO respektive Warszawapakten.

//MatsB   v 1.1 2008-06-04