Operativ ledning




Denna sida behandlar operativ ledning i Sverige under kalla kriget.

Här skall redan från början sägas att mycket av efterkrigstidens högre ledning fortfarande är omgärdat av sekretess. Jag kommer givetvis inte att avslöja några hemliga uppgifter här. Därför kan framställningen ibland bli lite vag, beroende på bristen på information.

Historik

Sverige i krig har sedan 1943 avsetts ledas av en överbefälhavare. Under det kalla krigets första år skulle rikets försvar ledas av en operativ stab inom försvarsstaben (med överbefälhavaren som chef). Underställda, men ändå väldigt självständiga, leddes sjökriget av marinstaben och flygkriget av flygstaben. Försvarsstabens ledning var därför i mångt och mycket inskränkt till lantkriget.

Att sjökriget och flygkriget leddes av egna staber är kanske inte så märkligt som det tycks vid en första anblick. Komplicerade operationer inbegripande flera försvarsgrenar var vid tiden mycket ovanliga. Sjökriget (vilket liksom lantkriget hade gamla anor) var i princip helt fristående från lantkriget. "En armé till sjöss är lika hjälplös som en flotta till lands" (citat MatsB 2007). Flygkriget var också tämligen självständigt. I den mån efterkrigstidens Sverige beaktade de tyska framgångarna under andra världskriget med "flygande artilleri" i nära samarbete med lantstridskrafterna, ansågs sådant understöd vara en uppgift för arméflyget. Flygvapnet förde ett självständigt krig där mycket kretsade kring att med jaktflyg bekämpa fiendens flygstridskrafter. Det kraftfulla attackflyget, samlat i första flygeskadern, "ÖB:s klubba", agerade också självständigt med huvudmål att bekämpa fientliga anfallsstyrkor där de var som svagast; landstigningsföretag och utskeppningshamnar.

För att föra kriget hade försvarsstaben, under tiden från andra världskriget till andra halvan av 1950-talet, tre armékårer till sitt förfogande. En armékår ledde striden på vad som idag skulle kallas en krigsskådeplats. Under andra världskriget fanns tre troliga krigsskådeplatser: Skåne, landgränsen mot Norge, samt landgränsen mot Finland. Under tiden närmast efter andra världskriget återstod två troliga krigsskådeplatser: Skåne respektive landgränsen mot Finland. Armékårernas staber var rörliga, det vill säga, de kunde transporteras från en plats till en annan med fordon. Väl upprättad, i en skola, en herrgård eller någon annan stor byggnad med många rum, satt staben still.

I takt med kapprustningen under 1950-talet (och framför allt kärnvapnens utveckling) blev det alltmer tydligt att högre ledningsplatser behövde kraftigt fortifikatoriskt skydd. Armékårernas ledning av en hel krigsskådeplats från ovanjordsbyggnader verkade orealistisk i skenet av vätebomben. Sverige var vid tiden uppdelat i sju militärområden (milon, följ länken för historik). Ledningen för dessa militärområden fick under 1950- och 1960-talet fortifikatoriskt skydd i form av stabsplatser i bergrum. Från dessa stabsplatser skulle den operativa ledningen av lantförsvaret utövas. Stabsplatserna för I. milot (senare kallat milo Syd), VI. milot (senare kallat milo ÖN) och VII. milot (senare kallat Militärkommando Gotland) prioriterades i utbyggnaden, eftersom dessa var de då mest sannolika områdena för fientligt angrepp. När det sovjetiska landstigningstonnaget byggts ut, och den sovjetiska luftlandsättningskapaciteten ökat, blev landstigning på svenska fastlandet direkt över Östersjön ett realistiskt hot. Då kom även IV. milot (senare kallat milo Öst) att prioriteras i utbyggnaden av skyddade ledningsplatser.

I mitten av 1960-talet skedde en omorganisation av den högsta krigsledningen. De tre operationsavdelningarna inom respektive försvarsstaben, marinstaben och flygstaben slogs samman till ett högkvarter, varifrån överbefälhavaren utövade den högsta ledningen av försvaret. Samtidigt fick militärområdena ett utökat ansvar för den operativa ledningen inom milot, samtliga försvarsgrenar leddes samlat från milostaben.

Under fortsättningen av det kalla kriget kom den operativa ledningen i krig att se ut på detta vis; rikets samlade försvar leddes från högkvarteret, stridsoperationerna inom respektive milo leddes från milostaberna.

Berganläggningar

Under andra världskriget byggdes underjordiska uppehållsplatser för försvarets ledning. Vissa av dessa platser var skyddsrum i källare till byggnader, men åtminstone några av dessa lär ha varit bergrum.

I början av 1950-talet byggdes tre berganläggningar som krigsstabsplatser för den operativa ledningen inom respektive försvarsstaben, marinstaben och flygstaben.

Under 1950-talet och 1960-talet anlades berganläggningar för militärområdenas ledning i krig.

I mitten av 1960-talet anlades berganläggningar för det nya gemensamma högkvarteret för försvarets ledning i krig.

Gemensamma stabsplatser

Militärområdenas krigsstabsplatser (och även försvarsområdenas krigsstabsplatser som avhandlas under rubriken Territoriell ledning) utformades som gemensamma stabsplatser, i tal ofta kallade Gplatser (klicka för förklarande sida), med den gängse förkortningen Gpl. I Gplatserna samlades militär och civil ledning inom respektive område. Gplatserna var uppdelade i ett antal olika delar som var geografiskt åtskilda.

A1-anläggningen var den ordinarie huvudanläggningen där de viktigaste delarna av den operativa ledningen var samlade. För högkvarter och milon var detta en berganläggning, för försvarsområdena var detta antingen en berganläggning eller en ovanjordsanläggning, beroende på läge och ekonomi.

A2-anläggningen var ordinarie anläggning för de delar av staben som inte utövade direkt operativ ledning. A2-anläggningen var oftast en ovanjordsanläggning.

B-anläggningen, i några fall -anläggningarna, var reservstabsplats. Denna var i krig bemannad med en begränsad styrka, och beredd att ta över A1-anläggningens funktion om det skulle behövas. Försvarsområdenas Gplatser hade normalt ingen bemannad B-anläggning.

Utöver dessa anläggningar fanns för de flesta Gplatser ett antal C-stabsplatser, rekognoscerade platser där rörliga (transportabla) förband kunde bygga en reservstabsplats av ungefär den modell som armékårsstaberna hade (se ovan).

De rent civila delarna inom områdets ledning samlades i en stabsplats som ibland kallades A3-stabsplats. Denna var helt civil.

Högkvarteret omfattade ett större antal berganläggningar inom ett geografiskt begränsat område, vanligen kallat högkvarterszonen. Högkvarterszonen låg centralt i Sverige, så långt som möjligt från sannolika områden för fientligt angrepp.

Återanvändning

Flera av de stabsplatser som anlades i berg, återutnyttjade äldre bergrum. Jag har skrivit en sida om denna återanvändning av bergrum.

Sammanfattning

Vid andra världskrigets slut fanns skyddade ledningsplatser för försvarets ledning. Med början under första halvan av 1950-talet byggdes ett stort antal berganläggningar för försvarets operativa ledning. Försvarsstaben, marinstaben och flygstaben fick tidigt var sin ledningsplats i berg. Ett antal anläggningar byggdes inom den s.k. högkvarterszonen. För varje militärområde byggdes en A1-anläggning med tillhörande sändarannex samt (minst) en B-anläggning.

//MatsB   v 1.1 2014-03-12, v 1.2 2015-09-27


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se