Försvarsgrensstrider




Denna sida försöker beskriva något av de försvarsgrensstrider som försiggick under mer eller mindre hela kalla kriget.

Inledning

Svenska försvarets verksamhet under kalla kriget präglades av misstänksamhet och stridigheter mellan försvarsgrenarna. Jag försöker här förklara lite av bakgrunden till detta, och ge några exempel på dessa stridigheter, stridigheter som menligt inverkade på Sveriges försvarsförmåga.

Bakgrund

Sveriges försvar var under hela kalla krigets period uppdelat i tre försvarsgrenar: armén, marinen och flygvapnet. Dessa hade olika ursprung och traditioner, och ledningarna för de olika försvarsgrenarna kunde oftast inte dra jämnt. Nedan följer något om de olika försvarsgrenarnas historik och bakgrunden till fientlighet eller misstänksamhet mot övriga försvarsgrenar.

Armén

Armén var Sveriges stolthet ända sedan stormaktstiden. Sverige har aldrig haft en särskilt stark flotta, utan ända sedan Sveriges tillkomst för ungefär 1000 år sedan har Sveriges öde avgjorts till lands.

Arméns långa tradition som försvarets stolthet speglade sig bland annat i uppdelningen av Sveriges försvarsledning under andra världskriget och kalla krigets första decennier. Försvarsledningen var i fred uppdelad i fyra delar: arméstaben, marinstaben, flygstaben och försvarsstaben. Försvarsstaben (tidigare kallad generalstaben) var ansvarig för den samlade ledningen av försvaret. När befattningen som överbefälhavare inrättades, blev försvarsstaben ÖB:s stab.

I krig fanns däremot bara tre ledningsstaber: marinstaben, flygstaben och försvarsstaben. Försvarsstaben var, liksom i fred, ansvarig för den samlade ledningen av försvaret. Det var så självklart att lantförsvaret var den viktigaste delen av försvaret, att det inte behövdes någon separat arméstab i krig, försvarsstaben gjorde ju ungefär samma arbete som en separat arméstab skulle ha gjort!

Detta var givetvis både positivt och negativt för armén. Det positiva var att försvarsstaben var totalt dominerad av personal från armén, det dröjde till 1961 innan en överbefälhavare rekryterades från en annan försvarsgren än armén (Torsten Rapp från flygvapnet).

Det negativa var att armén inte hade en separat stab för krigsplanering som kunde agera "själviskt" på samma sätt som marinstaben och flygstaben. Försvarsstaben satt alltså på något av dubbla stolar när de skulle jämka samman viljorna från de olika vapengrenarna, samtidigt som de själva stod för arméns del av krigsplanläggningen.

Armén hade lång tradition att behandla marinen lagom styvmoderligt som en lillebror som aldrig skulle bli lika viktig som armén. Armén visste så att säga var den hade marinen. Om andra världskriget hade visat något beträffande marinen så var det att de stora skeppens tid var förbi, och att Sveriges öde inte heller i framtiden skulle avgöras till sjöss.

Arméns förhållande till flygvapnet var en helt annan sak. Flygvapnet hade uppstått nästan ur ingenting under mellankrigstiden, och andra världskriget hade visat hur otroligt viktigt flygvapnet och flygförsvaret var. Bombkriget mot först England och sedan Tyskland hade tydligt visat hur mycket skada som kunde åstadkommas utan att blanda in armén.

Flygvapnet var alltså ett uppenbart hot mot arméns dominans av försvaret och därmed även av försvarsledningen. Till råga på allt var flygvapnet en extremt teknikberoende försvarsgren, där flygplan, radaranläggningar och mycket annat måste vara av senaste snitt för att vara användbart i krig. Flygvapnet kostade alltså en allt större och större del av den försvarsbudget som redan år 1945 hade ramar som inte räckte till allt som försvaret önskade sig.

Marinen

Marinen i Sverige har gamla och stolta traditioner, men marinen har alltid spelat andra fiolen vad gäller Sveriges försvar. Andra världskriget visade som nämnts ovan att de stora skeppens tid var förbi. De enda stora skepp som fortfarande verkade ha framtiden för sig var hangarfartygen, men hangarfartyg är främst ett offensivt vapen, ägnat åt krigföring på främmande mark eller på de stora haven. För det lilla land som endast försvarade sitt eget territorium var hangarfartyg varken behövliga eller ekonomiskt realistiska. Marinen såg därför sina resurser krympa under efterkrigstiden.

Marinen kände sig i flera avseenden illa behandlade av såväl armén som flygvapnet. I försvarsgrensstriderna var marinen därför alltid en joker, som genom att enas med endera av de båda andra försvarsgrenarna kunde bidra till beslut som var negativa för den återstående försvarsgrenen.

Flygvapnet

Flygvapnet bildades 1926, efter försvarsbeslutet 1925. Det är kanske symtomatiskt att det försvarsbeslut som ofta beskrivits som katastrofalt för Sveriges lantförsvar och för armén, samtidigt var det beslut som skapade ett självständigt flygvapen.

Andra världskrigets bombterror visade som nämnts ovan med förskräckande tydlighet att luftkriget och luftförsvaret var ytterst viktiga faktorer för ett framgångsrikt försvar.

Flygvapnet var alltså en ung försvarsgren i medvind. Flygvapnet uppfattade att armén med orätt dominerade såväl försvarsledning som försvarsbudget. Flygvapnet hade en ny syn på krigföring och försvar som armén inte verkade förstå sig på. Arméledningen sågs som gammalmodig och konservativ.

Flygvapnet var i likhet med marinen en tekniktung försvarsgren, där anskaffning av vapensystem utgjorde den dominerande kostnaden. I detta avseende kunde marinen och flygvapnet ibland förstå varandra. Båda kunde också se armén som en översittare som behövde klämmas åt. Marinen och flygvapnet hade också en likhet i att de båda i fredstid upprätthöll en tämligen omfattande territorialbevakning, något som armén inte ägnat sig åt sedan landgränserna mot Norge och Finland bevakades under andra världskriget.

I övrigt var konstrasterna dock stora mellan den ärevördiga och traditionsrika marinen som befann sig i utförsbacke, och det unga framgångsrika flygvapnet.

Såväl armén som marinen tittade snett på flygvapnets brist på traditioner och på det föga militäriska uppträdande som var vanligt inom flygvapnet. Att gå i skinnpaj istället för uniform med blänkande knappar, och att vara du och bror med såväl överordnade som underordnade, var egenheter inom flygvapnets officerskår som ofta sågs ned på inom såväl armén som marinen.

Försvarsgrensstrider

Som framgått av ovanstående framställning var det främst mellan armén och flygvapnet som det fanns motsättningar eller rentutav animositet. Denna fientlighet urartade i vissa lägen i rena skyttegravskriget. Ofta lades förslag eller fattades beslut som gynnade den egna försvarsgrenen snarare än det svenska försvaret som helhet. Det finns till och med exempel på beslut som fattats mer för att skada en annan försvarsgren, än för att gynna det svenska försvaret.

Det vanligaste problemet som uppstod på grund av motsättningar var dock brist på samordning. Det var legio att försvarsgrenarna gjorde sina egna separata, parallella, utredningar, och sina egna separata, parallella, upphandlingar av försvarsmateriel, baserade på egna, separata, kravlistor, vilket resulterade i att den inköpta materielen inte kunde samutnyttjas eller repareras/underhållas av andra än den inköpande försvarsgrenen.

Bristen på samordning resulterade också i separata och ibland inkompatibla infrastrukturer för exempelvis samband. Försvarsstaben (läs: armén) och flygvapnet byggde upp separata och inkompatibla nät för fjärrskriftskommunikation, separata och inkompatibla nät för radiosamband, separata och inkompatibla reservsambandsnät etc.

Exempel

Redan under beredskapstiden fanns exempel på bristen på samordning och samordningsvilja. När försvarsstaben upprättade ett fjärrskriftsnät, anhöll strax såväl flygvapnet och marinen om att få upprätta sina egna motsvarande nät, eftersom försvarsstabens nät, med viss rätt, betraktades som "arméns nät". Resultatet blev tre nät, med visserligen gemensamma platser för fjärrskriftscentraler (manuella stationer för vidarebefordran av trafik), men centralerna hade tre åtskilda delar, var och en bemannad med personal från respektive försvarsgren. Dessutom gjorde flygvapnet en egen upphandling för sitt väderleksnät, vilket resulterade i ett nät med fjärrskriftsutrustning som inte var kompatibel med något av de övriga tre fjärrskriftsnäten.

När det trådbaserade fjärrskriftsnätet under andra halvan av 1950-talet skulle kompletteras med ett reservnät baserat på kortvågsradio, byggde försvarsstaben det nät som kom att kallas krigsfjärrskriftsnätets radiodel. Ungefär samtidigt byggde flygvapnet motsvarande reservnät som kom att kallas Luftoperativa Radionätet, Lopra. De två näten var separata och samverkade inte.

//MatsB   v 1.2 2009-07-24


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se