Luftförsvar, radarövervakning




Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets radarövervakning i Sverige under kalla kriget.

Radarövervakningen för det svenska luftförsvaret utvecklades under hela det kalla kriget. I början trodde man nog att radarn helt skulle kunna ersätta den optiska luftbevakningen, men så blev inte fallet. Den optiska luftbevakningen kvarstod under hela kalla kriget som ett komplement till radarövervakningen.

Inte desto mindre blev radarn ganska snart huvudverktyget för luftförsvarets övervakning. Utvecklingen av radarn har dessutom varit kraftig under hela tiden för det kalla kriget. 

Förhistoria

Under andra världskriget identifierades tre viktiga användningsområden för radar (eller ekoradio som den dåtida termen löd): ledning av fartygsartilleri, ledning av luftvärn samt luftbevakning. För vart och ett av dessa tre områden påbörjades ett utvecklingsprojekt med respektive benämning ErI, ErII och ErIII, där Er stod för Ekoradio.

Händelseutvecklingen i omvärlden gjorde att tillfällen yppade sig under 1944 att köpa radarstationer, såväl från Tyskland som från England.

Från Tyskland köptes eldledningsradar till luftvärnet. Stationerna var av typ Würzburg, och fick i Sverige benämningen ErIIb, eftersom det svenska projektet för luftvärnsradar hette ErII.

Från England köptes luftbevakningsradar av typ AMES 6. Den officiella svenska beteckningen blev TMErIIIb (Transportabel MarkEkoradio typ IIIb). Den vanligaste benämningen blev dock ErIIIb i analogi med benämningen på ErIIb (se ovan).

Orsakerna till att dessa köp plötsligt kunde göras under brinnande krig är höljda i dunkel. Tyskland hade all anledning av att hålla Sverige på gott humör i det rådande läget, och det kanske räckte som anledning? England hade i princip överskott av luftbevakningsradar, hotet från Luftwaffe var minimalt under sista delen av kriget. Det brukar ändå spekuleras i att det snabba och smidiga köpet berodde på motprestationer från Sverige. Delar från Bäckebotorpeden (V2-raketen som flög vilse från försöksanläggningen i Peenemünde och kraschade i Småland) som diskret fraktades till England har nämnts, liksom kullagerleveranserna till England.

Oavsett orsak till den snabba leveransen blev den första luftbevakningsradarn i drift alltså ErIIIb. Radarstation ErIIIb har en egen sida.

Radartyper

Två huvudtyper av radar för luftförsvaret utkristalliserades: spaningsradar med lång räckvidd, och stridsledningsradar med hög precision. Båda typerna kompletterades med höjdradar för att bättre kunna bestämma målets höjd. Under sidan om radarstationer finns mer information.

Kommunikation

Kommunikationen mellan radarstation och luftförsvarscentral eller radargruppcentral har skett på flera sätt genom kalla krigets epok; telefonförbindelse, bredbandig analog förbindelse, smalbandig digital förbindelse.

Telefonkommunikation

I början satt radaroperatören i direkt anslutning till radaranläggningen. Data för målet utlästes direkt vid anläggningen, och överfördes via telefonförbindelse till luftförsvarscentralen.

Bredbandig analog förbindelse

För att kunna flytta radaroperatören bort från anläggningens direkta närhet började radarsignalerna överföras över en bredbandig analog förbindelse. Detta möjliggjorde skyddad gruppering av radaroperatörerna (skyddad både i betydelsen skyddad från fientlig bekämpning och i betydelsen skyddad från farlig strålning från radarantennen). Dessutom möjliggjorde det att radarskärmarna kunde grupperas i luftförsvarscentralen och bli direkt tillgängliga för beslutsfattare i luftförsvarscentralen.

Smalbandig digital förbindelse

Den bredbandiga analoga förbindelsen ersattes under 1970-talet på flera håll med en digital förbindelse som inte krävde samma överföringskapacitet. Den bredbandiga radarsignalen filtrerades och digitaliserades. Genom detta blev det enklare och mer flexibelt att överföra radarinformationen över längre sträckor, och även att enklare kunna koppla om vart informationen skulle gå. I och med införandet av den smalbandiga förbindelsen kunde radarinformation från ett större antal radarstationer samlas i luftförsvarscentraler och radargruppcentraler, och därmed ge en mer komplett bild av läget.

Radargruppcentraler

Radargruppcentraler (RGC, senare RRGC) tillkom som radarspaningens motsvarighet till luftbevakningsgruppcentralerna (LGC) i den optiska luftbevakningen. Radargruppcentralernas ursprungliga uppgift var att avlasta luftförsvarscentralerna genom att ta hand om information från låghöjdsradar, och leda strid mot mål på låg nivå. I och med smalbandsförbindelserna (se ovan) kunde dock LFC och RRGC i de flesta fall båda leda strid oavsett målets höjd. Radargruppcentralerna har fått en egen sida.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets radarsystem rekommenderas att ta del av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

En webplats med mängder av information om militära radarsystem är Försvarets Historiska Telesamlingar.

//MatsB   v 1.0 2007-11-01


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se