Luftförsvar, STRIL 50




Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets bearbetning av observationer och beslutsfattande i Sverige under kalla krigets tid mellan 1950-talet och mitten av 1960-talet.

För att bättre förstå bakgrunden till STRIL 50-organisationen rekommenderas att ni först tar del av STRIL 40-organisationen.

STRIL 50 är benämningen på den organisation för luftförsvar och stridsledning som gällde under 1950-talet och fram till mitten av 1960-talet. De första stegen mot STRIL 50 togs redan i slutet av andra världskriget när försök med gemensam ledning av luftförsvaret genomfördes. Fullt genomförd var STRIL 50-organisationen först i slutet av 1950-talet. Det var också då som benämningen STRIL 50 i sig själv myntades, genom att den planerade efterföljande organisationen började benämnas STRIL 60.

Luftförsvarssektorer

Sverige delades in i 21 stycken luftförsvarssektorer, en indelning som liknade den tidigare indelningen i luftbevakningsområden. I varje luftförsvarssektor hade en luftförsvarscentral (LFC) det övergripande ansvaret för luftförsvaret inom sektorn.

På grund av de ständiga budgetproblemen för försvaret, fick de ursprungliga planerna revideras (ambitionen minskas) gång efter annan.

Ursprungligt förslag till sektorsindelning

Det ursprungliga förslaget från 1951 till sektorsindelning framgår av bilden. Var och en av dessa inte mindre än 21 sektorer skulle alltså få en egen luftförsvarscentral i bergrum enligt planerna.

Tämligen snart insåg man att detta var ett alltför omfattande projekt. Man gjorde under 1950-talet ett antal sammanslagningar av sektorer enligt följande:

ÖN4 + ÖN3 + ÖN2 blev ÖN3

ÖN1 + N5 blev ÖN1

N3 + N4 blev N3

N1 + N2 blev N1

W4 + W5 blev W5

W1 + W2 blev W2

S3 + S2 blev S2

För dessa 13 sektorer planerades luftförsvarscentraler att byggas. Luftförsvarscentralerna för sektor W3 (centralen planerades till Skövde) och sektor N1 (centralen planerades till Söderhamn) byggdes dock aldrig. Istället slogs sektor W3 ihop med sektor W2, och sektor N1 slogs ihop med sektor N3.

1957 års luftförsvarssektorer

År 1957 kvarstod 11 luftförsvarssektorer med luftförsvarscentraler enligt nedanstående lista, djurnamnen är de FAR-koder som respektive central hade. (FAR = Fasta Anropskoder för Rapportering inom luftförsvaret, en FAR-kod var ett tvåstavigt ord som var ett djurnamn i bestämd form.)

ÖN3, LFC Illern i Boden

ÖN1, LFC Örnen i Umeå

N3, LFC Humlan på Frösön

O3, LFC Räven i Uppsala

O2, LFC Falken i Tullinge

O1, LFC Höken i Svärtinge

G1, LFC Tigern i Tingstäde

W5, LFC Måsen i Örebro

W2, LFC Svalan i Mölndal

S2, LFC Vargen i Torskors

S1, LFC Staren i Tormestorp

Dessa luftförsvarscentraler byggdes under 1950-talet, varvid sektorerna i ost och syd prioriterades. I väntan på utbyggnad fick luftförsvarscentralerna hålla tillgodo med tillfälliga ovanjordsanläggningar, och/eller låna någon av de mobila ledningscentraler av typ AN/TTQ (Army-Navy Transportable Tracing eQuipment) som flygvapnet köpt billigt av USA på överskottsmarknaden efter andra världskriget. Bilden visar en bemannad transportabel anläggning. Mer info om AN/TTQ finns på denna sida hos Arboga Elektronikhistoriska Förening

De tillfälliga luftförsvarscentralerna angavs ibland med ett "X" efter sig för att skilja dem från de planerade men ännu inte färdigställda ordinarie anläggningarna, exv. var LFC S1 X den tillfälliga anläggning som användes i väntan på att ordinarie LFC S1 skulle färdigställas. I flera fall kom de tillfälliga anläggningarna att kvarstå som reservanläggningar då de ordinarie anläggningarna färdigställts. Dessa anläggningar angavs då med ett "R" efter sig för att ange att det var frågan om reservanläggningen, exv. LFC S1 R.

 

Bärande idé

Den bärande idén för STRIL 50 var inrättandet av luftförsvarscentraler (LFC:n). Den tidigare organisation som ärvts från andra världskriget (och som senare kommit att kallas STRIL 40), hade separata ledningscentraler för luftbevakning, luftvärn och jaktflyg. I STRIL 50 samordnades alla dessa funktioner i luftförsvarscentralen. Idén sägs komma från England, som hade denna typ av ledningscentraler för sitt luftförsvar redan under andra världskriget.

Bilden visar en principskiss (från handboken Signal F). Liksom i tidigare organisation var de optiska luftbevakningstationerna, LS, anslutna till filtreringscentraler, nu kallade luftförsvarsgruppcentraler (tidigare luftbevakningsgruppcentraler), LGC.

Luftförsvarscentralen

Luftförsvarscentralen var en omfattande och komplex organisation, där intressenter från flygvapnet, armén och civilförsvaret skulle samverka. Flygvapnet var huvudansvarig, något som underlättades genom att luftbevakningen under slutet av 1940-talet överfördes från armén till flygvapnet.

Kyrkan mitt i berget

I luftförsvarscentralen var verksamheten centrerad kring kyrkan. Kyrkan var den gängse benämningen på operationsrummet, den stora sal där all information samlades och presenterades, och där alla beslutsfattare satt.

På golvet i kyrkan stod ett stort lägesbord med karta, där flygföretagen placerades och flyttades manuellt av personal på golvet, se bilden.

På sidan/sidorna av kyrkan satt de olika delarna av luftförsvarscentralen på läktare ovanpå varandra, liknande teaterloger. Syftet med denna byggnadsstil var att alla skulle kunna ha god uppsikt över lägesbordet.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information rekommenderas att ta del av Bernt Törnells bok Spaning mot skyn, som presenteras utförligt på webplatsen www.luftbevakning.se, eller av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

//MatsB   v 1.1 2008-11-25


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se