Krav på bergrum och andra anläggningar


Kraven som ställts på bergrum och andra anläggningar innebär att anläggningarnas geografiska plats i stor utsträckning har styrts av dessa krav. Kraven som ställts har innefattat (bland mycket annat) krav på skydd, sambandsmöjligheter och geografisk placering.

Den som är intresserad av att veta mera om i vilka geografiska regioner olika anläggningar kan tänkas ha varit placerade gör alltså klokt i att utgå från de krav som ställdes på anläggningen i fråga vid beslutet om geografisk placering.

Ledningsplatser

De stora ledningsplatserna (gplatser: högkvarter, milo- och fo-staber; luftförsvarscentraler, radargruppcentraler, etc.) skulle framför allt vara skyddade. Dessutom skulle naturligtvis sambandet med omgivningen fungera bra, såväl signalsamband som transportsamband.

Geografiskt skydd

Geografiskt innebar kravet på skydd att ledningsplatsen om möjligt inte skulle ligga i ett område som var direkt utsatt för fiendens angrepp. Två stora undantag var marinens ledningsplatser och radargruppcentralerna.

Vad gäller marinens ledningsplatser låg dessa naturligt nog i anslutning till kusten. Beroende på område kunde alltså ledningsplatsen riskera att hamna i närheten av ett fientligt landstigningsföretag. Muskö i Stockholms skärgård är ett exempel på en av marinens ledningsplatser som låg mitt i anfallsriktningen i ett av Sovjetunionens tänkta angreppsscenarier, den stora landstigningsoperationen över hav mot svenska ostkusten, se vidare sidan om Warszawapaktens krigsplaner mot Sverige.

Vad gäller radargruppcentralerna så fanns det tekniska begränsningar i den geografiska placeringen. Radargruppcentralerna var ursprungligen tänkta att hantera radarbaserad stridsledning på låg höjd. Låghöjdsradar (exv. PS-15) måste vara placerad nära kusten (och högt) för att spaning på låg höjd på långt avstånd inte skall hindras av jordytans krökning. När radargruppcentralerna anlades var dessutom det maximala avståndet mellan radarstation och stridsledningsplats begränsat. Alltså kom radargruppcentralerna att placeras inte alltför långt från radarstationernas placering nära det område där stridsledning på låg nivå tänktes ske, i de allra flesta fall över Östersjön.

Vad gäller gplatser placerades dessa dock i möjligaste mån inne i landet, vissa försvarsområden längs kusterna givetvis undantagna. I flera fall har högre staber under kalla krigets gång flyttats till geografiskt bättre platser, bland annat gäller det milostaberna för milo S, milo Ö och milo ÖN, tre milon som var i uppenbar riskzon för fientligt anfall. I samtliga fall flyttades stabsplatserna längre bort från fiendens tänkta angreppsområde.

Bombsäkert bergrum i berg

De stora ledningsplatserna skulle vara fullträffssäkra för kärnvapen med en styrka motsvarande hiroshimabomben. Mellan tummen och pekfingret brukar detta översättas till att det krävdes 40 meter berg över bergrummet. Detta innebär i sin tur att sådana anläggningar återfinns endast där det fanns stabil berggrund att bygga dem i.

I teorin kan man bygga en berganläggning genom att spränga sig neråt 40 meter i en berggrund som inte sticker upp över markytan. Betydligt enklare är det dock att bygga genom att spränga sig in från sidan i ett berg som sticker upp över markytan, inte minst eftersom man då i mycket högre utsträckning slipper arbetet med att frakta alla bergmassorna uppåt.

De flesta berganläggningar som anlades under 1950- och 1960-talen byggdes därför i berg som sticker upp över omgivningen.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur fastighetskartan från Lantmäteriet. Till vänster ses delar av ett berg. Till höger syns en dalgång med en bäck i. Höjdkurvorna på kartan (ekvidistans 5 m) visar att det är drygt 40 meter från botten på dalgången till bergets topp. Ett horisontellt inslag i berget från dalgångens botten skulle alltså ge ungefär 40 meter berg över innertaket på bergrummet.

Elektricitet

En stor ledningsplats drar mycket energi. Förutom el till belysning och apparater, skall anläggningen avfuktas för att förhindra korrosion och mögel, den skall värmas när den står tom och kylas när den är i drift. I fredstid liksom i normalfallet i krig används el från elnätet till detta.

Det är därför vanligt att stora ledningsplatser ligger i anslutning till kraftledningar. Genom att ligga i närheten av en förbipasserande kraftledning kan el till bergrummet avledas utan att behöva bygga en särskild kraftledning enkom för berganläggningen.

Ibland har detta dock inte varit möjligt, utan en kraftledning har måst byggas för att strömförsörja berganläggningen. Ibland kan därför en anläggnings belägenhet avslöjas av en kraftledning som plötsligt tar slut mitt i skogen.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur fastighetskartan från Lantmäteriet. Mitt i bilden tar en kraftledning plötsligt slut utan att någon bebyggelse finns i närheten. I kraftledningens förlängning (som inte syns på denna bild) finns heller ingen bebyggelse som skulle motivera att en kraftledning slutar på detta sätt.

Här skulle man kunna misstänka att en stor energiförbrukare är belägen någonstans i närheten, en energiförbrukare som inte syns på kartan. (Värt att notera är dock att energiförbrukare som inte syns på kartan inte behöver vara underjordiska. Såväl kartor som flyg- och satellitfoton retuscheras för att skyddsobjekt ovan jord inte skall synas.)

IR-signatur

Att en stor anläggning drar mycket energi innebär att en stor anläggning genererar mycket värme. Redan under andra världskriget var värmestrålning ett bekymmer för de tyska ansträngningarna att gömma sig under de allierades bombangrepp. För svensk del verkar dock värmestrålning märkligt nog inte ha beaktats i början av kalla kriget. Många ledningsplatser kom att anläggas i existerande förrådsanläggningar, och i de flesta av dessa fall gjordes, åtminstone initialt, inga särskilda åtgärder att minska värmestrålningen.

För de anläggningar som nybyggdes under andra halvan av 1950-talet och framåt gällde dock att värmestrålningen från anläggningen i möjligaste mån skulle minskas.

Det praktiska sättet att minska värmestrålningen är att kyla anläggningen med vatten som sedan leds undan. Helst görs detta genom att bygga anläggningen nära ett större strömmande vatten, där det uppvärmda kylvattnet kan blandas med det strömmande vattnet och fort bli tillräckligt utblandat för att inte ge några större indikationer vid IR-fotografering.

Antalet lämpliga berg vid större strömmande vatten är dock begränsat. Det näst bästa alternativet är då att bygga anläggningen vid en sjö.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur fastighetskartan från Lantmäteriet. Berget till höger ligger alldeles intill en sjö, och sjöns vatten skulle kunna användas till att kyla en anläggning i berget.

Nackdelen med en sjö jämfört med strömmande vatten är att platserna för kylvattenutsläppet kan bli märkbara, såväl synliga vid IR-fotografering som synliga med blotta ögat, exempelvis genom att isen lägger sig senare där. På äldre versioner av kartorna på Google Earth, där bilder tagna på vintern figurerade, kunde man se just detta fenomen vid en av våra större anläggningar.

Bebyggelse

I de stora ledningsplatserna arbetade flera hundra personer. I de flesta ledningsplatser skulle personalens huvuddel i normalfallet inte förläggas inne i berget, utan förläggning skedde utanför berget.

De flesta stora ledningsplatser ligger därför skyddat för insyn men inte avsides. Sovplatser för flera hundra personer måste kunna erbjudas på rimligt avstånd från ledningsplatsen, och helst skall avlösning kunna ske utan att transporterna väcker någon större uppmärksamhet.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur fastighetskartan från Lantmäteriet. Bilden visar en del av centrala Borås. I den numera plomberade (utrivna, igengjutna och övertäckta) anläggningen med täcknamn Edvin inne i Bergsätersberget låg bland annat krigsstabsplatsen för Fo 34.

I centrala Borås fanns givetvis tillräckliga förläggningsmöjligheter för stab och betjäningsförband på ringa avstånd från stabsplatsen. Genom stabsplatsens belägenhet inne i en stad kunde även transporterna till och från anläggningen ske utan att väcka någon större uppmärksamhet.

Vägar

Om behov uppstod måste personalen på ledningsplatsen snabbt ha kunnat omgruppera till alternativa ledningsplatser. Det innebar att ledningsplatserna inte kunde ligga alltför otillgängligt till för att en omgruppering skulle kunna ske snabbt.

De flesta stora ledningsplatser ligger därför relativt nära allmänna vägar.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur terrängkartan från Lantmäteriet. I bildens mitt låg huvudingången till den numera plomberade (utrivna, igengjutna och övertäckta) anläggningen med täcknamn Josef inne i Billingen. Anläggningen inhyste bland annat krigsstabsplats A1 för milostab Väst. Anläggningen låg som synes i omedelbar anslutning till den allmänna väg som ringlar sig tvärs över bilden.

Josef skulle för övrigt även kunnat ha använts ovan som exempel på närhet till bebyggelse. Några hundra meter söder om platsen för anläggning Josef ligger hotell Billingehus, en säkert inte helt otänkbar förläggningsplats för stabsplatsens personal.

På samma sätt skulle anläggning Edvin i Borås kunnat ha använts som exempel på närhet till vägar. Ett par hundra meter norr om platsen för Edvin går riksväg 40 tvärs genom Borås.

Reservat

Reservat har varit ett sätt för staten att skydda viktiga områden. Detta även när det gäller att skydda sådana områden där berganläggningar är eller har varit belägna.

Såväl naturreservat som domänreservat har använts för att skydda områden för militära anläggningar.

Bilden till vänster visar ett utsnitt ur terrängkartan från Lantmäteriet. I området betecknat Domänres(ervat) på kartan låg huvudingången till den numera plomberade (utrivna, igengjutna och övertäckta) anläggning som under sin tid som luftförsvarscentral S1 hade FAR-kod Staren.

Förråd

Det viktigaste för platserna för de stora förrådsbergrummen var att de var geografiskt skyddade, och att det fanns goda kommunikationer till platsen för förrådet.

De stora förrådsplatserna återfinns därför ofta inåt landet (långt från kusten och finska gränsen). Nästan undantagslöst har det dessutom gått järnväg till dessa platser. Många av dessa förråd anlades redan på 1940-talet, vid en tid då såväl lastbilars kapacitet som vägnätets bärighet var problem för mer omfattande vägtransporter. Vid beredskap eller krig måste mycket stora kvantiteter snabbt kunna transporteras från förråden. Alltså var järnvägsförbindelse närmast ett måste för dessa stora förråd.

Värt att notera för dagens kartstudier är att en hel del järnvägar i det inre av landet lagts ned de senaste 60 åren. Bilden till vänster visar ett utsnitt ur fastighetskartan från Lantmäteriet. Den streckade linjen diagonalt över bilden representerar en nedlagd järnvägslinje. Många av kalla krigets förrådsbergrum låg längs sådana järnvägslinjer.

Beträffande placeringen i berg gäller samma observation för förrådsbergrum som för ledningsplatser; det är lättare att bygga i ett berg som sticker upp ur marken än i ett som inte gör det. Om man vill dra ett järnvägsspår in i berget så får spåret inte heller luta alltför mycket.

//MatsB   v 1.2 2009-11-23

   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2014 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se