Nationellt civilt försvar - Riket

Riksstyrets del i det civila försvaret kommer att beskrivas på denna sida. Detta är en del av ledningsstrukturen under kalla kriget som fortfarande omgärdas med en hel del sekretess. På en undersida beskrivs beredskapen hos de statliga verken.

Riksdag

Under de första 15 åren av kalla kriget hade Sverige en tvåkammarriksdag med upp till 388 ledamöter sammanlagt. Efter enkammarriksdagens genomförande hade riksdagen 350 ledamöter, vilket efter jämviktsriksdagen 1973-1976 ändrades till 349 ledamöter.

För att inte den stora mängden ledamöter skulle vara ett hinder för ett effektivt riksstyre i krig, utsågs en krigsdelegation. Under enkammarriksdagens tid bestod krigsdelegationen av 50 ledamöter. Under krig eller krigsfara kunde krigsdelegationen överta riksdagens uppgifter.

Riksdagens krigsdelegation hade sin krigsuppehållsplats samordnad med regeringens, se nedan.

Regering

Regeringen hade, tillsamman med riksdagens krigsdelegation, en skyddad krigsuppehållsplats. Stor sekretess omgärdar fortfarande detta, men en del är känt.

Under andra världskriget hade statsministern en ledningsbuss från vilken Sveriges regering kunde ledas. Bussen kallades "Per-Albinbussen", och var utrustad för radiokommunikation och trådanslutning.

Ledningsbussen från andra världskriget finns kvar än idag, och finns att beskåda på Militärfordonsmuseum i Malmköping. Bilden på bussen här är lånad därifrån, tack för lånet!

Efter andra världskriget är regeringens krigsuppehållsplats ännu höljd i dunkel.

År 1958 rapporterar Ulla Lindström i sin memoarbok "I Regeringen" om att bygget av ett bergkomplex för regering, riksdag och ledningen för de statliga verken gick mot sitt slutförande. Enligt Ulla Lindström skulle totalt 4000 (fyratusen) personer rymmas i anläggningen. Detta skall jämföras med att storleken på en stor militär stab kanske kunde komma upp i 400 (fyrahundra) personer. Platsen för denna enorma anläggning var centralt i Sverige, i en del av landet som man räknade med inte skulle vara utsatt för direkt fientlig invasion. De mellansvenska skogarna uppfyller dessa krav väl.

Det bygge för riksstyret som Ulla Lindström rapporterar om sammanfaller i tiden med det intensiva militära bygget av berganläggningar under samma period.

Ryktet säger att den stora anläggning som Ulla Lindström beskrivit ersattes efter ungefär tjugo år, i en tid då tron på en lång och hård försvarskamp var mindre än på 1950-talet. Den nya anläggningen sägs ha legat betydligt närmare Stockholm än den gamla, av praktiska såväl som psykologiska skäl. (Redan Tage Erlander ogillade så värmlänning han var tanken på att flytta riksdag och regering till de mellansvenska skogarna, och lär ha sagt något i stil med "man bör dö tillsammans med sina väljare".)

Statliga verk

Ledningen för de statliga verken planerades flytta till krigsuppehållsplatser, under tiden för den stora anläggning som nämnts ovan var dessa krigsuppehållsplatser samlokaliserade med varandra och med regering och riksdag. De statliga verken har fått en egen sida.

Statschefen

Statschefen (Kungen under hela kalla krigets epok) och övriga kungahuset utgjorde ett speciellt problem. Kungen var givetvis av stor symbolisk betydelse för Sverige, och av stor psykologisk betydelse för krigsansträngningen.

Kungen borde av psykologiska skäl stanna i Sverige efter ett fientligt anfall för att visa att läget inte var hopplöst utan att motståndet skulle fortsätta. Samtidigt vore det en katastrof för motståndsmoralen om kungen blev dödad eller tillfångatagen. I sammanhanget kan påminnas om att kungen fram till 1975 var den som officiellt styrde Sverige. Regeringsbeslut skulle bekräftas i konselj av kungen eller dennes ersättare (kronprinsen, arvprinsen). Samtidigt kunde en kung i fientlig fångenskap skapa problem avseende legitimiteten i beslut fattade av den (kungalösa) folkvalda regeringen. Det var alltså inte en ren symbolfråga att behålla kungen i landet.

Lösningen på frågan om kungen skulle evakueras ur landet eller inte blev typiskt svensk, man förberedde för båda möjligheterna. En evakueringsväg för kungahuset och en exilregering var förberedd över Trondheim till England. Efter förebild i Norges kungahus och regering under andra världskriget skulle en svensk exilregering upprättas i London om Sveriges regering var förhindrad att styra Sverige från svensk mark.

I ett läge då kungen kunde vara kvar i landet men inte i Stockholm, förbereddes en krigsuppehållsplats i berg samlokaliserad med regeringens.

//MatsB   v 1.0 2007-11-01